tokio hotel

nu ska jag inte lägga in så mycket mer. mer kommer imorgon ;) <33

dom sätter värsta stämpeln på Tokio Hotel, lyssna själva !! :O

underbar text av ett th fan. den är inte sann men känns som om den vore !! hon skriver helt underbart och jag råder er att läsa den !!  jag vet att det kan kännas jobbit att läsa bara för att den är lång. men ni kommer inte ångra er!! den här tjejen är grym på att skriva och komma på saker !!

Kapitel 1

Dahlia öppnade ögonen. Minnen hade sköljt över henne igen. Eller, det var inte just så det hade gått till. Men andningen var alltid den samma. Den var hård, kal och hotande. Den hade tagit hennes psyke. Han hade förstört hennes kropp. Han hade tagit något som inte var till honom. Och han hade förstört hennes liv. En tår började rinna från vänstra ögat. Tanken på att själen var svart utav hat, vilja, sorg, smärta och åsikter skadade henne ännu mer.
Hon slutade tänka och lyssnade på musiken som dunkade i henne bas i rummet. In Flames låten var slut. Crawl through Knives var bra. Väldigt bra. Efter började en ny. En hon inte riktigt kunde placera. Förrän rösten kom. Humanoid. Den låten.
”Jag är den jävla personen”, viskade hon ut till sig själv, blundade igen och såg Han framför sig. NEJ, inte blunda! Hon öppnade ögonen, det första hon såg var den svarta väggen. Vafan tänker jag med? Jag ska ju inte tänka på Det. Tankarna gick. Från att vara fundersam, till arg och sen till ledsen.

”Dahlia! Din syster har kommit!” Aj fan. Hon ja. Hon skulle komma idag. Visa upp sin perfekta pojkvän. Han som kan allt, han som är oändlig, perfekt och han som är guld. ”Han är säkert lika jävlig som syrran” muttrade Dahlia och gick upp ur sängen, drog på sig den överstora hooden och gick ut ur sitt rum. Hallen som mötte henne hade beiga väggar. ”Beige. Jag hatar färgen” viskade hon och fortsatte gå mot köket, där ljud hördes från. En kille som snackade med hennes mor och en tjej som fnittrade i bakgrunden. Hennes syster. Och hennes systers pojkvän. Dahlia gick närmare. Hon hörde skratt, glada meningar, kärleksfulla och äckliga. Vafan är det med killen som syrran tycker är så speciellt?

Dahlia kom in i köket, stirrade från sin syster till Honom. Nej inte Han. Men Honom. Det är två skiljda saker. Han var Han. Han som skadat henne. Honom var Honom. Honom som i Det bandet. Han stirrade tillbaka. Bara stirrade. ”Det här är Dahlia, Sannas lillasyster” presenterade Kerstin, mamman till de båda döttrarna. Dahlia blinkade, kollade ner på sina leggings och upp igen. ”Tja” sa hon kort, vände sig om och gick därifrån. Ännu mer problem var inte välkommet. Inte detta problemet. Verkligen inte detta problemet. In i rummet, det var dit benen ledde henne, handen stängde dörren, foten sprakade mot väggen, skriket gick ur strupen. Hennes svarta rum gapade tomt mot henne.
Laptopen stod på sängen, basen dunkade ut Hollywood Undead. ”Helvete” ordet flög ut i samma sekund som en kort knackning landade på hennes dörr innan den öppnades och Honom kom in. Nej, inte Han. Dem var fortfarande två olika personer. Honom. ”Din syster varnade mig för att du var skadad. Men jag kunde inte lista ut hur skadad”, orden flög mot henne som en tegelstens vägg. ”Jag kanske är skadad, men hatet hjälper mig att leva” viskade hon tillbaka, satte sig på sängen och stängde av musiken. ”Hon sa också att du vet vem jag är, men jag vill vara artig ändå och säga att jag heter Gustav” han hade satt sig bredvid henne. Kollade på henne med nyfiken blick. Varför nyfiken? Vem är nyfiken på sin flickväns lillasyster? ”Du vet att jag heter Dahlia. Du vet att jag är 17. Du vet att jag är skadad. Vet du hur jag skadades?” Hon märkte att han ryggade tillbaka utav frågan. Så, han visste inte? Nej, det gjorde han inte. Sanna hade inte sagt något. Klart hon inte hade. Vad skulle hon säga? Hon kunde inte säga att Han skadat henne. Det var inte hennes hemlighet att dela.
”Nej, jag vet inte. Men jag förstår att det är något allvarligt. Så jag vill inte veta om inte du vill berätta” Han kollade på henne igen. Det enda Dahlia gjorde var att nicka. En tacksam nick. En nick som sa att hon inte var redo. Inte än. Kanske aldrig. ”Jag tror heller inte din syster vill säga något. Men hon vill att du ska med sen. Imorgon. När vi åker tillbaka” Han vågade knappt säga det. Hur bra hade det varit om Dahlia blivit arg på honom? Inte bra. Verkligen inte bra. Hon blev arg, men hon visade det inte. Varför fan vill Sanna, Sanna av alla jävla människor ha med mig? Inget stämmer. Hon hatar honom. Hon hatar Dem. Hon är en lögnare. ”Du? Du behöver få veta en grej..” Dahlia tittade på honom, Gustav tittade uppmuntrande tillbaka. Vad gick i hans huvud nu? Nej hon kunde inte säga. Hennes instinkt sa åt henne att vänta. ”Eller det var inget.” Gustav nickade, reste sig upp och gick ut ur rummet. Han var rädd, det märktes. Han var rädd för henne hat och ilska. Trotts att hon var den taniga 17 åringen som hon var ville man inte leka med henne. Hennes hat slog mot en som en våg, hennes vilja och styrka var oövervinnerlig. ”Ingen kan röra mig längre” viskade hon, startade musiken igen och la sig i sängen.

Kapitel 2

”Dahlia, vakna då! Vafan sover du för?” Sanna stod vid sängen. Dahlia sov. Eller hon sov inte längre. Nu var hon sur. Hennes syster var förjävlig. ”Du får fan ta och gå upp. Vi ska åka om 2 dagar. Du fick reda på det igår. Lägg av din lilla fjant. Packa istället” Sanna var omöjlig. Hennes hobby var att plåga Dahlia. Dahlia var alltid hennes offer. ”Låt mig vara, 2 dagar är långt borta” muttrandet kom från Dahlia. Att packa nu, eller ens börja packa nu var inte ens i hennes tankar. Och varför skulle hon ens med? Sanna skulle bara trycka ner henne i marken som en insekt, trampa på henne, ge henne stryk och förklara henne värdelös. ”Nej. Du ska börja packa. Idag!” efter det sista ordet åkte täcket av. En Dahlia med svarta boxers och stor t-shirt kröp ihop utav kylan som plötsligt dök upp. Men Sanna nöjde sig inte med det. Hon drog tag i Dahlias fötter och släpade ner henne på golvet. Dunsen kunde ha skakat om Kina. Skriket som hördes efter, de arga orden, hatet som sken ur ögonen kunde ha dödat vem som helst. ”Sanna din jävla h ora!” Dahlia satt på rumpan tryckt mot golvet i skräddarställning och höll sig för huvudet med handen där smällen tagit i.
Något rann. Det rann från hennes huvud.
Dahlia kollade på handen. Röd. Den var full av blod.
Sanna bara stirrade. Oförmögen att säga något. Det var inte meningen att skada Dahlia.
Inte än. Nej, inte än.

”Du kunde fan inte låta mig ligga kvar i sängen tills jag gått upp själv? Nej, du var ju tvungen till att leka Goliat och kasta ur mig!” Dahlia stod i köket, Kerstin var på jobbet och visste inte om vad som hänt. Hon skulle inte få reda på det heller. Sanna var ängeln. Sanna var den som alla tyckte om. Dahlia var det svarta fåret. Den ingen ville ha. Den ingen ville kolla på. Och den som var hatad. Återigen kollade Dahlia på trasan, som var blodig till varenda bit vid detta laget och tryckte den återigen mot huvudet. ”Men jag kan ju fan inte hjälpa att du ska vara så jävla känslig” Sanna var tjurig. Satt där på stolen, med Gustav bredvid sig. Han visste. Det syntes i hans ögon. Han visste vilken skör relation systrarna hade.
Han visste hatet Dahlia hade.
Han visste att hon var skadad, skadad på det sättet att psyket, det mentala kanske aldrig skulle återgå till att lita på en sån som han. Killar.
Men han visste inte vad som hänt.
Dahlia stod fortfarande i den överstora t-shirten och de svarta boxers hon sov i. ”Jag orkar fan inte sitta här” suckade Sanna, reste sig upp, gick ifrån köket, bort längs hallen och in i rummet. Det docklika rummet. Det som alltid skulle vara rosa. Det rummet Dockan alltid skulle ha. Det rummet som ängeln, den älskade och önskade ängeln skulle ha. Den oönskade och svarta ängeln skulle ha svart. Precis som hennes hår.
En suck. Gustav reste på sig. Det var han som hade suckat. ”Kom här, jag hjälper dig” Han gick fram till Dahlia, som stelnade till direkt. Gustav stod nära, det var för nära. Han rörde hennes hand, tog handduken från henne, bytte den till en ren istället för den blodiga. Den rena blötte han ner i handfatet och tryckte mot Dahlias huvud, med den andra handen som stöd på andra sidan.
Dahlia litade inte på honom. Killar skulle hon aldrig lita på.
Inte igen. Aldrig.
Hon skakade. Rädslan var enorm.
Det värsta var, Gustav märkte det.
”Du behöver inte vara rädd för mig. Och inte för någon av killarna när du åker med oss heller. Vi kommer inte skada dig”, Allt som Dahlia svarade på det, var en nickning. Hon visste själv att hon skulle vara rädd.
Att hon skulle skaka så fort någon rörde vid henne.
Minuterarna gick. Gustav torkade bort blodet, försökte få det att sluta blöda.
Han förstod ännu mer nu.
Att hon verkligen var rädd för killar.
Att hon var skör.
Att det inte skulle bli lätt att laga henne.

”Gustav?” Sannas söckersöta leende dök upp i hans synfält när han öppnade ögonen. De båda låg i sängen. Hans säng. Gustav med armen om Sanna, Sanna med sin kropp pressad mot hans. ”Du vet, min syster?” det syntes att Sanna tvekade. Men hon måste få med henne.
Det bara måste gå.
”Hon är skadad. Det hände en grej. För ett tag sen. När hon var 15..” Sanna tystnade. Hon skulle inte berätta Vad som hänt. Bara att en grej hänt. ”I alla fall. Hon är 17 nu, men det som hände skadade henne. Hon mår inte bra. Hon litar inte på killar. Ingen kille kan närma sig utan att hon blir rädd. Hon hatar också mig..” hon tittade ner. Hennes block var på Gustavs bröst. Hon grät. Jag kan fejka en gråt! Tanken i Sannas huvud var oändligt glad. Hon kunde.
”Det jag undrar är om hon kan följa med hit?” Sana bet sig i läppen. Tänk om hon inte fick? Allt skulle förstöras då.
Men Gustav log. Ett varmt, och kärleksfullt leende. Det leende han alltid gav Sanna. ”Klart hon kan” sa han lugnt och lutade sig fram för att kyssa Sanna.
Here we go again. The fucking disgusting thing.


Ångan steg inne på toaletten. En blöt kropp kom ut ur duschen. En blöt Sanna. Håret droppade, kroppen droppade utav vattnet. Dahlia ställde sig framför spegeln. Spegeln som ångan hade ockuperat. Med handduken torkade hon bort ångan och kollade på sig själv i helfigur. En tanig unge, med svart långt hur och halvkort lugg. Inte rak lugg. Sne lugg. Fast inte sne lugg heller, utan snelugg. Sån som alla emos har. Eller dem hade. Hennes hår räckte någonstans mellan brösten och midjan och var uppklippt. Ett sött ansikte var inramat av håret. Efter det följde kroppen.
En smal kropp.
Armarna var smala.
Låren var det inte mycket fett på.
Vaderna var små, nästan osynliga.
Höftbenen stack nästan ut.
3 år av anorexia.
”Vad har jag gjort?” orden var riktade mot spegeln. Som i själva verket var henne själv. Viskningen dog ut. Handduken torkade kroppen, kläderna åkte på och värmde den.
Ett par förstora jeans, men inte för förstora. Dem var bara 1-2 storlekar förstora.
Ett svart linne med vit text åkte på. ”The thing was that I was supposed to be cool” Linnet hade hon tagit pga texten. Dahlia hade älskat den med en gång. Över linnet kom en hood. En blå vit. En sån som köptes på Carlings. En sån som var urskön att ha på sig.
Håret var nu halvblött och med det hängandes på axlarna öppnade hon dörren till toan, och gick in på sitt rum. Det svarta rummet. Det rummet hon trivdes i.
Håret lät hon fortfarande hänga när hon öppnade garderoben och kollade på kläderna. Det kanske var enformigt, men 2 andra par jeans, samma storlek, färg och modell som dem hon hade på sig hängde där inne. Men dem var bra. Dem funkade alltid. Olika hoods täckte upp rästen av stången som gick att hänga upp på. Både zip-hoods och hoodies. Ett antal t-shirtar och linnen fyllde hyllorna. De flesta t-shirtar var någon eller några storlekar förstora, linnena var rätt storlek och alltså slimmade mot kroppen. En del leggings var synliga och raggstrumpor låg i en liten box med andra strumpor och trosor och boxers låg i en box på en annan hylla.
”Att packa är inte kul” muttrade Dahlia och kollade runt i garderoben när dörren öppnades och Kerstin kollade in. ”Det är mat nu” sa hon innan hon gick igen och lämnade den yngsta dottern själv. ”Hon är hemma tidigare” suckade Dahlia och gick ut ur sitt rum med tunga steg mot köket. Bara tanken på att äta gjorde henne illamående. Ändå visste hon att hon måste äta.

Gustav, Sanna och Kerstin satt redan vid bordet, med 2 stora kastruller rykandes mitt på. Dahlia satte sig på stolen som var ledig och tog emot maten Kerstin la upp på hennes tallrik. Mumma, spaghetti och köttfärssås. Dahlia suckade, tog gaffeln och började peta i maten. Sanna och Kerstin brydde sig inte, men Gustav gjorde.
Han såg att Dahlia plågades bara av synen.
Han såg att för varje tugga hon tog blev illamåendet värre.
Och det var inte ens normala tuggor hon tog. Det var små. Lika små som en 1 åring hade behövt.
Plötsligt reste sig Dahlia upp, lämnade bordet och tallriken som knappt blivit rörd. Kerstin suckade tungt och sorgset. ”Ska hon inte äta?” Gustav kollade häpet efter Dahlia. ”Nej, hon vill aldrig äta” suckade Kerstin med en sorgsen och misslyckad min.
I Gustav vandrade tankarna runt.
Han förstod nu till en viss del.
Han förstod varför hon inte åt.

Kapitel 3

”Har du packat klart allt, hjärtat?” Dahlias mamma kom in i hennes rum med det plastikopererade leendet och kollade sig runt i sin dotters rum. En stor, svart väska stod på sängen, troligen full av kläder, dator, laddare av olika slag, cigaretter, pengar och hygienpartiklar. ”Det ser bra ut” log Kerstin och nickade mot den svarta och överfyllda väskan. Dahlia nickade och plockade upp sin iPod, mobil och det öppnade ciggpaketet som låg på sängen. Tändaren låg i jeansen hon hade på sig. ”Dahlia, vi ska åka nu!” hennes syster lät irriterad.
Alltid irriterad.
”Jag kommer” suckade Dahlia, endast Kerstin hörde. Hon tog väskan på armen och gick ut till dörren där Gustav och Sanna stod.
Det var dags att åka.
Åka till studion.
Åka till platsen där killar väntade.
Där rädsla skulle fylla henne från tårna och upp, ända in till hårroten.
Gustav var den enda som log mot henne.
Sanna stirrade surt.
”Bra du är klar” muttrade Sanna och vände sig sedan till Kerstin. Dahlia suckade och himlade med ögonen. Gustav log mot henne lite snett. ”Hej då, mamma” Sanna kramade Kerstin och Kerstin tog emot henne med en stor kram. ”Ha det så bra nu, så hörs vi” sa hon in i den äldsta dotterns platinblonda hår. Sanna nickade och släppte sin mor så Dahlia kunde krama henne. Men Dahlia nickade bara mot Kerstin. ”Hej då” var allt hon sa innan hon gick ut till den svarta Volvon. Kerstin kollade sorgset efter den yngsta av döttrarna innan hon tog Gustav i hand. ”Hej då, det var kul att träffar. Ta nu hand om mina döttrar” sa hon och Gustav nickade leende och besvarade handskakningen. ”Hej då, Kerstin. Jag lovar att dem ska vara både hela och glada nästa gång du ser dem.
Han hade ingen aning om att löftet skulle brytas pga en person han älskade.

Vägkanten for förbi. 3 timmars bilresa hade redan gått. 2 timmar återstod. My fist, her mouth, your scars ekade in i Dahlias öron, Sanna sov i framsätet framför henne och Gustav körde koncentrerat bilen. Träd, hus, parker, lekande barn, skyltar, gammlingar och djur for förbi dem. Badplatser fyllda med glada folk kom och försvann. Gustav hade sin högra hand på sin flickväns lår och kollade då och då bak på Dahlia i baksätet.
Han funderade.
Funderade på varför.
Funderade på vad.
Vad? Vad var en bra fråga.
Varför var ännu bättre.
Men det var frågor som han inte skulle få svar på.
Inte än.

Dahlia tog ur örsnäckorna ur öronen och kollade på Gustav. ”Kan vi stanna så jag kan pissa och röka?” frågade hon och Gustav nickade. ”Det finns en rastplats om några hundra meter” svarade han och någon minut senare stannade bilen, dörren på högra sidan från baksätet öppnades och en stel Dahlia steg ur bilen. Hennes jeans hängde lite, hooden hade glidit ner lite från högra axeln och det svarta linne satt klistrat, men ändå lite löst mot hennes kropp. Det hade blivit förstort pga allt matbrist.
Stegen ledde henne mot ett skitit bås med skylten av en toalett på dörren. Dör gick hon in, drog lätt av jeansen utan att knäppa upp dem, satte sig på toaletten och lättnaden sköljde över kroppen. Den lättnaden av att göra det man måste efter att ha hållit tillbaka det länge.
Efter reste hon sig upp, drog upp jeansen, spolade och tvättade händerna med handsprit. Det första hon gjorde när hon kom ut var att dra upp ciggpaketet ur fickan och tända en PallMall. Nikotinen gick in i hennes lungor, lugnade varje nerv i hennes kropp när effekten kom och den välbekanta känslan av kicken kom.
Hon njöt.
Njöt till fullo.

Ciggen tog slut efter en liten stund och resan fortsatte. Fortfarande med musik i öronen satt Dahlia i baksätet och kollade ut på vägkanten som for förbi. Gustav kollade på henne, som att försäkra sig om någonting hon inte kunde lista ut.
Vad var han orolig för?
Varför var han så nyfiken?
Så intresserad?
Dahlia var ingen intressant människa.
I själva verket var hon speciell.

Den svarta Volvon svängde in genom ett par grindar som stängdes bakom den. Ett mindre våningshus var framför dem och Dahlia kollade upp bland fönstren. En figur stod i ett utav dem. Men den försvann snabbt. Hon suckade, Sanna vaknade, Gustav log och alla tre dörrar öppnades. Väskor bars ut. Porten till våningshuset öppnades och 4 presoner kom ut och gick fram till dem. Alla hälsade glatt på Sanna och Gustav. Gustav dunkades i ryggen av 3 av dem och Sanna stod bredvid och kollade på. Den äldsta gick fram till Dahlia, log mot henne och sträckte fram handen. ”Hej, du måste vara Sannas syster. Jag är David” presenterade han sig med framsträckt hand, förväntade sig att Dahlia skulle ta den med sin egen. Dahlia kollade först på David, sedan på handen, och sen upp på David igen. ”Dahlia” sa hon kort och skakade tveksamt hans hand.
Rädslan hade redan kommit.
Det var bara lite kvar innan hon skulle börja skaka.
De andra tre kom också fram. ”Hej, jag är Tom, det här är Bill och Georg” alla log. Alla log mot henne. Dahlia skakade hand med alla tre.
Rädslan var enorm.
Kroppen skakade.
Synen vacklade.
Balanssinnet fanns knappt kvar.
Snabbt drog hon upp ciggpaketet och tände en cigg. Lugnet var det hon behövde. Lugnet en cigg kunde ge henne. Alla kollade på henne när hon tog bloss efter bloss. Dem pratade, men alla kollade på henne.
Dem visste.
Dem visste om att hon inte mådde bra.

”Ska jag ta din väska?” log Tom och böjde sig ner för att ta upp den svarta väskan från asfalten. ”Nej” sa Dahlia snabbt och Tom rätade på ryggen. ”Jag tar den själv” ett litet leende. Det var allt Dahlia kunde pressa fram.
Ingen utom hon skulle röra väskan.
Tom nickade och med väskorna släpandes efter dem gick alla in.

Kapitel 4

En dörr öppnades.
En dörr till ett mindre sovrum.
Väggarna var svarta, sängen stod vid ett fönster ut mot baksidan.
Ett skrivbord med pennor och papper stod bredvid dörren och en inbyggd garderob var mitt emot sängen. ”Det är här vi tänkte att du ska sova. Din syster och Gustav sover i rummet bredvid. Jag sover mitt emot ditt. De andra sover något rum längre bort” sa Tom och Dahlia tittade runt i rummet. Det var mysigt på något sätt. Inte som hennes rum hemma, men det dög. Väskan slängde hon på sängen och hon öppnade fönstret. Tom kollade nervöst på henne. Dahlia suckade och kollade bak på honom. ”Herrejävlar. Jag slåss, bits eller sparkas inte om jag inte gillar rummet. Men rummet är okey” sa hon och Tom log och tog några steg in och ställde sig bakom henne och kollade ut genom fönstret. ”Bra för något annat rum hade varit svårt att få fram” sa han. Dahlia var stel som en pinne, vilket Tom inte märkt. Hon vände sig sakta om, rädsla speglade igenom ögonen och Tom blev lätt orolig. ”Du står för nära” viskade hon och Tom kollade oroligt på henne, innan han backade några steg. ”Bättre?” frågade han osääkert och Dahlia nickade. Hon kollade in i Toms ögon, såg att tankarna gick därinne. Han skulle inte heller lista ut det om hon inte berättade. Och några planer på det var långt borta.
Sanningen skulle inte fram.
Dem skulle inte få veta.
Varför hon var skadad var inte deras hemlighet att dela med henne.
Dahlia gick fram till sin väska, öppnade den och drog fram datorn och ställde den på skrivbordet. ”Jag ska väl låta dig vara ifred nu då” sa Tom, lite halvt sorgset och han gick sakta ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Dahlia startade datorn som arbetade för att uppdatera allt innan skärmen blev svart och välkomsttexten dök upp. Plötsligt hörde hon talande röster.
Tom och Bill.
Dem var i rummet mitt emot.
Toms rum.
”Hon är så jävla smal Tom! Först nu förstår jag vad Sanna menade. Hon ser verkligen inte frisk ut. Varken i utseendet eller i hennes personlighet. Hon är skadad” hörde hon Bill säga och hon suckade tungt. Så dem tyckte hon var smal?
Hon hade bara blivit smalare sen Det hände.
Det som förstörde allt.
Det.
”Jag vet Bill. Men hon var ganska söt ändå” sa Tom och Dahlia satte sig på arbetsstolen vid datorn och fortsatte lyssna. ”Ganska? Är du dum Tom? Både du och jag tycker hon är hur snygg som helst. Det vet du” Bills röst lät förvånad och hjälplös. ”Han vill väl tydligen inte sätta på sin kompis flickväns syster” muttrade Dahlia och gick in på Internet och msn. ”Jag vet Bill. Men jag tycker synd om henne. Hon verkar inte ha någon att snacka med” Toms röst var sorgsen. Ledsen och övergiven.
Dem bryr sig om mig?
Oj, det var något nytt. Någon bryr sig. Hennes tankar gick på högvarv. Om dem gillade henne och tyckte synd om henne, och ville att hon skulle öppna upp sig skulle hon må ännu sämre. Och försökte dem närma sig skulle dem förstöra henne mer.

Stönande, sängen som dunkade in i väggen, slaffsande, viskande, stötande, ännu mer stön och ännu mer dunk. Dahlia hölls vaken pga ljuden.
Hon mådde illa.
Mådde skit.
Bara ljud av sex fick henne att må skit.
Hon klarade inte av det.
Hon skrek.
Hon grät.
Hon sparkade.
Kudden dämpade ljuden.
Men dörren öppnades snabbt men tyst och en person kom in.
En hand lades på hennes axel, de andra bredvid henne i sängen och en arm över henne.
Någon lutade sig över henne.
Hon kröp ihop ännu mer.
Kände rädslan stiga.
Kände gråten komma i elchocker.
Tänk om det var Han?
”Dahlia, snälla ta det lugnt. Lugna dig” viskade en röst desperat. En person ville henne väl. Men rädslan var för stor.
Det var ju en kille.
Killar gick inte att lita på.
”Dahlia, gråt inte. Inget kommer hända dig som kan skada dig. Det är ingenting här” rösten försökte desperat lugna henne. Hon började hyperventilera, personen la sig bredvid henne, hll om henne i hopp om att det skulle hjälpa. Men det blev bara värre. Gråten blev värre, skriken blev högre.
Kudden fick ta mer stryk, mer ljud, mer smärta och nytt våld.
Vändningen kom när hon blev utmattad. En person hade verkligen brytt sig. En kille hade lugnat ner henne. Dock hördes stönande och dunkande fortfarande in i väggen bredvid henne, men hon var lugnare. Trotts att ljuden skadade henne. Personen som höll om henne och låg med sin främre sida tätt mot hennes rygg skyddade henne.
Han skyddade henne tills hon somnade igen.
Han skyddade henne tills natten blev dag.
Han skyddade henne tills det nästan blev ljust innan han gick in i sitt eget rum och sov vidare.

Dagens solsken letade sig in genom fönstret och på sängen, där en lugn Dahlia sov. Hon sov lugnt pga en kille.
En kille hade hjälpt henne.
Hon var vaken.
Ett leende dök upp på hennes läppar. Vem var ängels som hade räddat henne på natten? Vem var Han?
Den nya Han.
Den snälla.

Hon satte sig upp, den stora t-shirten hade åkt upp över hennes mage. En platt mage. En för platt. En platt mage som visade höftbenen. Mellan höftbenen vreds magsäcken ihop i brist på mat och ett kurrande ljöd högt i rummet. ”Oj. Någon är visst hungrig” Dahlias blick flög som en hök mot dörröppningen där rösten kommit från. En påklädd, halvpigg och flinande Tom stod i dörröppningen och hans blick vandrade från hennes mage, över brösten och till hennes ögon. ”Magen är hungrig, psyket är det inte” viskade Dahlia, satte sig upp i sängen med täcket vilandes över axlarna. Tom såg direkt att låren var smala. Han förstod att hennes smala gestalt inte var naturlig, utan gjord utav självsvält. ”Du borde äta ändå” sa han, gick in i rummet och satte sig på arbetsstolen vid skrivbordet. Dahlia skakade på huvudet, rotade i väskan efter ett par jeans och drog tillslut upp ett par mörkblåa som var något förstora. Hon drog upp dem över benen, och sedan över midjan där hon sedan slutade att dra i dem. Tom satt och kollade på henne. Hennes svarta hår, hennes tunna gestalt. Ändå var hon stark. Det syntes på armarna. Hon vägrade vara smal. ”Vad är klockan?” frågade hon och kliade sig i ögonen. Tröttheten var halvt borta och nu var hon som Tom, halvtrött. ”Nästan kvart över 2 tror jag” sa Tom och räckte fram en cigg till henne som hon tacksamt tog emot. Själv tände han ciggen och tog ett bloss. Det samma gjorde hon. ”Så man får röka inne?” frågade hon Tom, som nickade och snurrade lite på stolen.
Han såg ut att tänka.
Fundera på något.
”Vad är det?” frågade Dahlia suckande och drog ett bloss från ciggen. Tom bet sig i läppen och kollade på henne. ”Du mådde inte bra inatt” viskade han och kollade bort när han såg hennes förvånade blick.
Så det var han?
Han som varit ängeln?
Han som räddat henne.
Han.
”Det var du” sa hon andlöst, tittade nervöst på honom. Han nickade och kollade upp och in i hennes ögon. ”Jag kunde inte bara ligga och lyssna på dig när du grät och skrek. Jag var tvungen att göra något. Och att lyssna på Sanna och Gustav som knullar är ändå inte så trevligt” Dahlia skakade på huvudet och kollade ner på sina händer. ”Du gjorde först allt väldigt mycket värre, men sen hjälpte du mig” viskade Dahlia och kollade upp på honom genom luggen.
Han nickade.
Han förstod.
Han visste vad han gjort. Sen att det också blivit bättre. De båda fimpade genom fönstret och Dahlia ställde sig framför spegeln som hon upptäckt bakom dörren och borstade sitt hår. Tom reste sig upp och ställde sig bakom henne.
Hon blev stel.
Hon blev rädd.
Spelade ingen roll vad som hänt på natten.
Killar var inget att lita på.
Tom förde undan hennes hår med avvaktande rörelser och masserade sakta hennes stela nacke. Han hade märkt att den var stel på natten, då han hållit om henne. Men Dahlia flög undan, som ett rådjur på flykt, rätt in i hörnet vid sängen.
Hennes andning blev tung.
Rädslan speglade återigen i ögonen.
Tom stod kvar, avvaktande, hjälplös, handfallen. Han ville att hon skulle känna sig trygg. Han ville inte att hon skulle vara rädd. Han ville ha hennes förtroende. ”Snälla, var inte rädd för mig. Jag ber dig” viskade Tom ändlöst och Dahlia kollade på honom och lugnade ner sin andning. ”Det är inget du kan be om. Det är något min kropp väljer om jag ska” viskade Dahlia med rädsla i rösten. Tom nickade sorgset och kollade ner i trägolvet. ”Följ med, jag vill visa dig något” sa han, med ett leende i läpparna. Dahlia nickade tveksamt och följde hans steg ut ur rummet.
Friendship starts. Friendship is the most beautiful thing

Kapitel 5

Dem kom in i ett rum, fyllt av olika instrument. Tom tog upp en marin blå, skinande och helt underbar gitarr. Sex strängar var prefekt strängade och Tom smekte handen över dens hals. ”Sanna har berättat att du spelar. Hon sa också att du har en egen hemma. Men jag märkte att du inte tog med den” sa hon och kollade på henne när han höll gitarren i handen. Dahlia kollade på honom, väntade att han skulle fortsätta. Tom sneglade på henne och tog ett andetag, precis som om det faktiskt tog emot att säga det han tänkt. ”Jag tänkte att du kunde ha den här, medans du är här då. Den är min, men du kan få låna den” sa han, räckte över den till Dahlia som tog emot den. Hon höll den i sina båda händer, med en hand om halsen och en om kroppen på den. ”Tack” sa hon, smekte strängarna med fingertopparna och visste att hennes dagar skulle bli mycket mer livfulla än vad hon väntat sig.
Musik.
Hon kunde skapa musik här också.
”Tom? Oh, du har lånat ut gitarren” Bill dök upp i dörröppningen bakom henne.
Kroppen stelnade.
Positionen att fly kom instinktvis.
2 killar, med henne, i samma rum var nästan för mycket.
Både Tom och Bill märkte det, men båda försökte stanna så neutrala som möjligt, och inte gå för nära henne. ”Ja, Sanna sa ju att hon spelade. Och igår såg jag att hon inte tog med sig sin” nickade Tom och Bill gick fram till henne och viskade i hennes öra så att Tom inte skulle höra. ”Tom älskar den gitarren. Att han lånar ut den betyder att han litar på dig väldigt mycket” viskade han till en staty av Dahlia.
Hon skakade.
Höll tillbaka gråten.
Bill stod för nära.
”Jag måste gå” sa Dahlia snabbt, vände sig om och gick tillbaka mot sitt rum. Bakom henne började tvillingarna verkligen fundera på vad som var fel och varför hon var rädd.

”Hon är skiträdd för oss Tom” Bill suckade och Tom nickade. Gustav och Georg kom in och kollade på tvillingarna.
Båda såg att dem tänkte.
Att dem ville veta.
”Hon blir mest rädd när vi kommer nära henne. Det verkar som om man inte för närma hennes radie, som är 1 meter från kroppen” suckade Tom och satte sig i soffan som stod mot en vägg. Han fick sällskap av Bill som satte sig med ryggen mot armstödet och framkroppen mot sin bror. Gustav och Georg intog ett par höga stolar, vända mot Bill och Tom. ”När jag var hemma hos Sanna var hon skiträdd för mig” Gustav tänkte tillbaka på hur hon stelnat till, på hur hon reagerat av att han var för nära. ”Det är killar hon inte litar på” fortsatte han och vilade armbågarna på knäna och huvudet på händerna. Tom kollade på Bill. Det hade båda två också märkt.
Började dem fatta?
Lite förståelse syntes i Tom.
Efter ett tyst samtal mellan tvillingarnas ögon syntes också lite förståelse i Bill.
Georg förstod precis.
Han hade en syster som var likadan.
I alla fall i början.
Men nu var hon inte lika rädd längre.
Hade samma sak hänt Dahlia?
Samma sak som med Georgs syster?
Georg hoppades inte det.
Då skulle det bli svårt att vara nära henne.

Musik. Underbar gitarrmusik. Dansande fingrar över strängarna. Ljudet som löd var perfekt. Det var helt underbart. Hon spelade. Dahlia spelade igen. Samma stycke för att få det att sitta.
Men dörren öppnades.
En rasande Sanna rusade in.
Gitarren ryktes ur Dahlias händer.
Dan hamnade på skrivbordet.
Ett slag över hennes kind.
”Varför fan ska du väsnas så mycket för?!” skrek Sanna på henne. Dahlia grät. Vredesutbrotten hade träffat henne igen. Sanna skulle alltid ha någon att klaga på. Denna någon blev alltid Dahlia. Ett hårt slag mitt på huvet fick henne att flyga in i väggen pga kraften och slå sig ännu värre.
Den sköra flickan var alltid ett offer.
Den sköra saken fick alltid skador.
Sak.
En sak är vad hon är.
Sanna gick ut igen. Kunde människor ryka av ilska, skulle Sannas huvud brinna upp i denna stund. Och i många andra stunder.
Den sköra saken var alltid väldigt tuff.
Ingen fick trycka ner henne.
Men den enda hon inte kunde vara tuff mot, var Sanna.
Mot henne var hon ett ynkligt offer.
Dahlia la sig under täcket i sängen. Blicken stirrade blint in i väggen.
Kroppen skakade.
Ögonen fällde tårar.
Men strupen höll sig tyst.
Dörren öppnades igen, steg kom närmare. Dem stannade vid sängen. Personen kanske tvekade? Jo, det gjorde den nog. Det var säkert en kille. Då skulle det inte vara så konstigt att den tvekade. Men sängen åkte ner lite av den extra tyngden, Dahlias kropp blev ännu stelare.
Vem var det?
Vem ville henne något nu?
Personen la sig bredvid henne, höll om henne. Inte under täcket som hon, utan ovanpå.
Var det ängeln?
Den ängeln som räddat henne?
Tom.
”Ta det lugnt Dahlia. Gråt inte” rösten lugnade henne. Personens hand som smekte hennes arm, hennes höft, hennes huvud och hennes hår lugnade henne.
Han gav henne det ingen hade erbjudit.
Han gav henne trygghet.
Han gav henne någon att gråta hos.
”Gustav har pratat med Sanna. Hon ska säga förlåt. Hon är helt förstörd att hon skadade dig” Han fortsatte stryka hennes arm, höft, huvud och hår tills hon inte var stel och han fortsatte ändå.
Var hon förstörd? Knappast. Sanna älskade att skada Dahlia. Det var en jävla fasad alltihopa. Hennes ånger fanns inte.
Dahlia grät fortfarande och Han låg där bredvid och fanns nära henne.
Han ville hjälpa.
Han ville få henne hel.
Men ville Han också ha något annat?
Hennes kropp skakade inte längre. Tårarna rann inte. Hon var lugn. Han hade lugnat Dahlia. Hon vände sig om under täcket mot honom. Det första hon insåg var hur nära dem låg. Genast flög hennes kropp in mot väggen, en armlängd bort från honom. Allt han gjorde var att nicka och le, med handen vilandes på hennes höft. Dahlia insåg att han började förstå.
Var han den enda?
”Tack, Tom” viskade hon med sprucken röst och Tom log varmt mot henne. Hon blundade, var helt utmattad av slag och gråt. ”Jag känner bara på mig att du behöver trygghet. Vill du inte att jag ska ligga här när du inte mår bra är det bara att be mig att gå” sa han lugnt, menade verkligen orden. Bad hon honom att gå, skulle han resa på röven och låta henne vara. Men han ville också att hon skulle känna sig trygg med honom. Dahlia log och nickade, fortfarande med ögonen stängda.
Hon log.
Hon log mot en kille.
Men hon visste att Tom inte skulle göra något. Tom skulle inte skada henne. Det hade hon sett i hans ögon. Han ville laga henne, och han skulle inte skada henne.
Dahlia halvsov och Tom drog bort en hårslinga från hennes ansikte och pussade henne på pannan. ”Sov gott Dahlia” vad han inte visste var att pussen hade väckt henne. Den hade väckt hennes slummer och tankarna inom henne startade.
Men tröttheten tog över. Och både Tom och Dahlia somnade i sängen, med Toms arm på Dahlias höft.

Kapitel 6

Dahlia vaknade med ett ryck. Inga drömmar. Ingen rädsla. Var det för att Tom sov bredvid henne? Var det för att han skyddat henne? Hans arm vilade över hennes midja nu. Någon gång under sömnen hade hon krypigt närmare. Tom låg fortfarande på täcket, hon låg under. Dahlia gick upp ur sängen, la täcket över Tom och satte sig på sängkanten. Hon sträckte sig till ciggpaketet och tog en cigg mellan läpparna. Röken fyllde hennes lungor och ännu mer lugn spred sig i henne kropp. Hon kollade ut genom fönstret. Solen var på väg ner. Den marinblåa gitarren glänste i dagens siste solljus. Dem hade sovit i några timmar. Tom började vakna till liv och satte sig upp i sängen. ”God morgon” sa han unket av den trötta rösten och satte sig upp bredvid henne. ”God kväll” sa hon tillbaka och räckte över ciggen till honom. Tom tog några bloss innan han gav tillbaka den till Dahlia. ”Det behövdes” suckade Tom glatt och Dahlia log lite. ”Ciggen eller sömnen?” frågade hon och skrattet hördes i hennes röst. Tom tittade på henne. Var hon glad? Fick Han henne Glad? ”Ciggen” log Tom och Dahlia nickade. Hon reste sig upp, öppnade fönstret och slängde ut fimpen. Tom reste sig också upp och ställde sig bakom henne. Hans hand vandrade över hennes rygg, över höftbenen på magen och på sidorna. Handen följde ryggkotorna som fanns i mitten utav ryggen under det svarta linnet och han suckade lågt. ”Du är smal Dahlia. Snälla, ät något” bad han till en stel kropp. Men denna stelheten var inte enbart rädsla. Den var avvaktande.
Han skulle inte skada henne.
Han ville inte skada henne.
Dahlia funderade. Toms händer rörde inte vid henne längre. Hon var bara lite stel i kroppen. Och han stod relativt nära. Så nära hade ingen kille fått stå sen Det hände. Dahlia nickade och vände sig mot honom. ”Okey. Men bara lite” sa hon och Tom sken upp och utan att många sekunder gick så kramade han henne. Hela han omfamnade henne. Hon försvann bland hans kläder. Den smala och korta figuren var nästan osynlig. ”Du är en bra tjej, Dahlia. Förstör inte din kropp” sa han till henne. Dahlia stod stel och förvånad i hans famn och hörde orden.
Brydde han sig så mycket?
Ville han att hon skulle må bra?

Dahlia och Tom kom in i det relativt rena köket, där Sanna, Gustav och Bill satt på varsin stol och pratade. Alla tre kollade på de båda när dem kom in och Tom började rota i kylskåpet. Dahlia hoppade upp på diskbänken och satte sig tillrätta där, ignorerade sin syster helt som försökte fånga hennes blick. Tom drog fram en matlåda och ställde bredvid henne. Han sträckte sig efter två tallrikar i stället bakom henne och tog fram bestick. De tre personerna som satt vid bordet stirrade på dem.
Dahlia var inte stel.
Hon var inte rädd.
Hon var trygg.
Dahlia var trygg med Tom.
Dahlia öppnade matlådan och en blandning av korv och stroganoff och makaroner uppenbarade sig i den. Tom räckte henne en sked så hon kunde langa upp mat på tallriken. ”Ta så mycket som du vill ha” log han och hon nickade och tog 3 skedar innan hon var nöjd och ställde in tallriken i mikron bredvid henne och började värma maten. Tom lassade upp mer mat på sin tallrik så den nästan blev överfull och ställde sig snällt bredvid Dahlia och väntade på att hennes mat skulle bli varm.
Mikron pep, Dahlia öppnade, tog tag i tallriken och sträckte sig efter en gaffel. Hon gav inget tecken på att sätta sig vid bordet, utan satt kvar på diskbänken och åt sakta sin varma mat. Tom värmde sin, men istället för att stå upp och äta satte han sig på dem lediga stolen och vräkte i sig mat. ”Vart är Georg då?” frågade han med munnen full och Bill suckade och himlade med ögonen. ”Han är hos sin syster” svarade Gustav, som smekte Sannas rygg och Tom nickade. De alla visste vad som hänt med Georgs syster. Att han var där, just nu när Dahlia också var här förklarade bara vad de alla misstänkte. Tom langade in sista tuggan i munnen, tuggade och svalde. Dahlia hade lite kvar och satt bara och petade i maten. ”Ta en till, sen kan du skita i resten” försökte Tom med och Dahlia kollade stint ner i tallriken där maten var helt utsmetad. ”Äh, skit i henne. Hon lär snart dra härifrån i frustrationer” fnös Sanna och Tom kollade surt på henne. Han gillade Dahlia och han hatade hur Sanna behandlade sin lillasyster. Bill hade ögonen på Dahlia. Han försökte avgöra vad hon tänkte göra och kom fram till att om hon hade haft ormar i kläderna skulle dem flyga ut av rädsla. För Dahlia var arg. Hon tog en sista tugga, tuggade flera gånger och svalde sedan innan hon ställde ner tallriken på bänken och kollade utmanande sin syster i ögonen. Ilskan och hatet var direkt riktat mot Sanna och det såg ut som om hon verkligen försökte döda sin äldre syster. Tom reste sig upp och ställde sig framför Dahlia och viftade med handen framför hennes ögon för att få henne uppmärksamhet. ”Ta det lugnt” mimade han och hon nickade kort och kollade ut genom fönstret i köket. Mörkret hade nästan lagt sig över Tyskland nu. Bill tittade på Tom. Tvillingarna kom överens om i ett tyst samtal att dem skulle snacka senare. ”Hade inte du något du skulle säga till Dahlia?” Gustav tittade uppmuntrande på sin flickvän och Sanna kollade förvånat på Gustav. ”Jag har redan sagt förlåt” sa hon och samma tankar gick direkt i både Tom och Dahlia. Lögnare! ”Nej, det har du inte. Jag och Dahlia har sovit i hennes rum. Och du har inte varit där” sa Tom lugnt och tittade på en arg Sanna.
Dahlia var tacksam.
Utan Tom hade Sanna kommit undan med sin lögn.
Nu borde Tom veta att hon hade något elakt i tankarna.
Speciellt mot Dahlia.
Sanna stirrade argt på Tom, sedan vände hon sig mot Dahlia, och med ett falskt och sockersött leende sa hon det enkla ordet. Dahlia nickade bara innan hon gick därifrån och in på toaletten till vänster. I spegeln ovanför handfatet dök en kort och smal gestalt upp.
Hennes spegelbild.
Hon blötte ansiktet och hennes lugg och topparna som var närmast ansiktet blev blöta. Med händerna lutade hon sig mot handfatet och kollade sig själv i ögonen.
Gröna ögon.
Stora, svarta pupiller.
Dem var alltid stora.
Rökte hon på?
Knarkade hon?
Nej, aldrig.
Den var bara stora.
”Dahlia?” en knakning på dörren, Bills röst som sa hennes namn och en tystnad som väntade på hennes svar. När inget svar kom fortsatte han ändå. ”Vi ska spela tv-spel och undrar om du vill vara med?” Hon log lite. Dem ville ha med henne att göra. Trotts att hon alltid var rädd. Dahlia låste upp dörren och öppnade den. Utanför uppenbarade sig en leende och väldigt lång Bill. ”Kom” log han och hon följde efter honom bort, uppför en trappa och in i ett rum med tv, spel, filmer, soffor och playstation. Georg var tillbaka och satt i 2 sitts-soffan med Gustav och Sanna. Sanna satt i Gustavs knä och läste en bok. Tom satt i 3 sitts-soffan i mitten och ett leende dök upp när Dahlia kom in i rummet. ”Kom hot och sätt dig här” sa han och pekade på den vänstra sidan om honom. Dahlia gick tveksamt fram och satte sig medans Bill starta Star Wars på playstationet. ”Vilka vill spela?” frågade han och höll upp två kontroller. Tom slängde sig över båda och gav den ena till Dahlia och behöll den andra själv. ”Hur gör man?” frågade Dahlia och Tom förklarade att dem skull spela i samma lag och skjuta på motståndarna och vinna olika banor. Han förklarade vilka knappar man använde och vad deras funktioner var. Spelet började och Dahlia failade stort. ”Men dö då jävla kukhuvud” skrek hon ut när hon sköt på en motståndare, men dog själv. Bill skrattade så magen gjorde ont och Dahlia blev bara surare och surare. ”Jag vill fan inte spela i samma lag längre” sa hon när en ny bana började och hon valde motståndarna och spelade nu för att döda Tom. Tom flinade. Att vinna över Dahlia skulle inte bli svårt.
”Bill, vart är han?” frågade Dahlia, som nu spelade Darth Vader. ”Han är runt hörnet och gömmer sig bakom en tunna” skrattade Bill och Tom slog honom hårt. Utan rädsla sprang Dahlia fram genom spelet, letade upp Tom och dödade hans gubbe. ”Men fan Bill!” skrek Tom ut och kastade kontrollen på sin bror som låg ner på golvet av all skratt. Bill flög upp och flög på sin bror. Båda två hamnade över Dahlia.
Hennes kropp stelnade till.
Andningen ökade.
Rädslan kom fram.
Utan att någon märkte något försvann Dahlia därifrån.

Skojbråket fortsatte. Tvillingarna kastade allt möjligt på varandra. Alla skrattade, alla hade roligt. Den ena tvillingen kittlade den andra. Inte fören kriget var slut, och alla lugnat ner sig märkte Georg att Dahlia var borta. ”Vart är Dahlia?” frågade han fundersamt och tvillingarna såg sig omkring. Båda två fick upp samma vaga minne. Hur dem landat på en benig och stel kropp. Samma tanke dök upp i deras huvuden. Dem hade varit nära. Väldigt, väldigt mycket för nära.

Sängen var varm, rummet kallt. Fönstret var öppet och nattens ljud fyllde rummet. Bilar som åkte, syrsor som spelade. Men Dahlia hörde inget av det. Allt hon hörde var musiken som spelades in i hennes öron från iPoden. En lite kylig vindpust kom och hon började frysa. Hon hade endast ett linne och jeans på sig. Vindpusten försvann och en doft spred sig i rummet. En doft från en parfym. Kroppen blev stel, avvaktande. Sängen åkte ner lite, en kropp la sig bredvid henne, en hand på hennes mage.
En varm hand.
En stor hand.
Någon lutade sig över henne och drog ur öronsnäckan ur ena örat. Dahlia öppnade ögonen och kollade på personen ovanför henne. ”Förlåt att vi kom för nära förut” sa personen och hon nickade. ”Det var inte erat fel” sa hon svagt och puttade bort honom och satte sig upp. Hon sköt upp knäna till hakan och gömde ansiktet i händerna mellan knäna. ”Dahlia, det var visst vårat fel. Snälla gråt inte” han bad.
Hon skakade.
Han satte sig upp bredvid henne och tog henne i sin famn och höll om henne. Efter ett tag slutade hon skaka. ”Tack Tom” viskade hon och han log.
Tom.
Den Tom.
Vad ville han?
Trösta henne?
Hjälpa henne?
Laga henne?
Ville han något utav det så lyckades han bra.
”Jag ska nog sova nu” sa hon och drog sig ur Toms famn och la sig ner i sängen. Tom nickade och strök hennes arm. ”Sov gott, vackra flicka” viskade han innan han gick ut ur rummet och stängde dörren.

Kapitel 7

Svett. Stön. Smärta. Skrik. Gråt.
Smärtan spred sig från stället där Den var och till hela kroppen.
Hon grät.
Hon skrek.
Hon sparkade.
Inget hjälpte. Hon var hjälplös. Ingen kunde hjälpa henne.
Hon var utlämnad.
Han ville ha henne, inget kunde stoppa det.
Smärtan blev värre, mer intensiv. Det var som om den var verklig igen.

Tom låg i sängen och lyssnade på gråten och skriken. Han plågades. Hennes skrik gick rätt igenom honom och in i benmärgen. Han rös utav det.
Skriket var ren smärta.
Det var rädsla.
Han orkade inte längre.
Han kunde inte.
Aldrig att han bara kunde ligga och höra på hur Dahlia skrek och grät. Det gick inte. Han reste sig fort upp ur sängen, rusade ut ur sitt rum och in i rummet mitt emot. Han stängde dörren bakom sig och gick sedan fram till sängen där en drömmandes Dahlia sov. Hon skrek och grät. Täcket låg på golvet av allt sparkande och hennes förstora t-shirt var dränkt utav svett och hade åkt upp över hennes svarta bh och de boxers hon hade på sig satt långt ner på midjan. Han satte sig snabbt på knä i sängen och höll fast hennes händer så hon inte skulle skada varken honom eller sig själv. ”Dahlia, vakna. Du drömmer. Det är lugnt. Inget är här. Vakna!” Dahlia satte sig upp med ett ryck och var nära att skalla Tom. Det enda hon kände var att någon höll fast henne och gråtandes och skrikandes försökte hon komma loss. ”Dahlia, ta det lugnt, det är jag. Lugna dig” istället för att hålla fast henne kramade han nu istället om henne. Hon lugnade ner sig, i brottningen, men andningen var fortfarande tung och hon var svettig. T-shirten klibbade på hennes och Toms nakna hud. ”Inget kommer hända dig. Ta bara djupa andetag” lugnade Tom och Dahlias andning blev långsammare. Nu började hon skaka. Kylan bet på den svettiga huden och Tom drog upp täcket från golvet. ”Här” sa han leendes och Dahlia drog av t-shirten och slängde den på golvet. Tom virade täcket runt henne och tog henne i sin famn igen. Han frös själv där han satt i enbart boxers, men han brydde sig inte. ”Lägg dig ner” sa han och hon lade sig ner i sängen under täcket. Dahlia märkte att han inte tänkte gå därifrån. ”Men du då?” frågade hon med sprucken röst till en frysande Tom. ”Jag klarar mig” log han och la armen om hennes midja och hakan på hennes axel. Dahlia bet sig i läppen, osäker på om hon vågade eller inte. ”Om du..” hon tog ett djupt andetag, som för att förbereda sig för smärta och Tom väntade på fortsättningen. ”Om du lovar att inte göra något så kan du få ligga under täcket” sa hon nervöst och väntade på hans svar. ”Jag skulle aldrig göra något mot dig” sa han lugnande och hon lyfte lite på täcket som han kröp under och la sig tätt intill henne, med en hand på hennes mage och hans näsa mot hennes nacke. ”Sov nu igen, jag är här och skyddar dig” viskade Tom och Dahlia somnade bara sekunden innan en puss landade i hennes nacke.
Sanningens ögonblick skulle bli inatt.
Om hon kunde lita på honom eller inte.

Solljuset letade sig in i Toms ögon och han vaknade, öppnade ögonen och såg en nacke framför sig. Natten flög igenom hans tankar, på hur rädd Dahlia hade varit. Vad hade hon drömt om? Det var något som hade påverkat hennes liv. Han smekte och fingrade på hennes mage och andades in hennes lukt. Han satte sig upp lite halvt och kollade på Dahlia som fortfarande sov innan han reste sig helt från sängen, bäddade täcket runt henne och gick ut ur rummet.

”Nu har jag en fråga till dig, Georg” intervjuaren log och tittade på Georg, som tittade uppmuntrande på honom tillbaka. ”Det sägs att du var hos din syster häromdan. Ni sågs utanför psykiatrin. En hemlig källa har också uppgett att hon är psykisk sjuk. Stämmer detta?” Georgs blick mörknade. Vem hade sagt att hans syster var sjuk? Hon var absolut inte sjuk. ”Nej det stämmer inte, och vem det nu r som sagt det så ljuger denna personen” sa Georg irriterat och intervjuaren nickade, han trodde inte på orden som kom från Georg.

”Vem fan har sagt att min syster är sjuk? Hur fan kan någon ha fått idén?” Georg slog handen i ett utav köksskåpen och David stod med armarna i kors och funderade. ”Det är bara något någon fått för sig. Du vet hur mycket skit som kommer. Det stämmer inte” lugnade David och Georg satte sig på en stol. Gustav gav honom ett glas vatten och Tom och Bill satt tysta på varsin stol. Ingen av dem hade något att säga. De alla fem hörde ljud från Dahlias rum. Gitarrljud. ”Hon spelar bra” sa Gustav för att lätta upp stämningen, vilket funkade för alla förutom Georg. Tom nickade och log, tänkte fortfarande på hur rädd Dahlia hade varit på natten. Och på hur hon verkligen bad honom att inte göra något mot henne.
Göra vad?
Knulla henne?
Han förstod nu vad som gjorde henne rädd.
”Jag går in och lyssnar på henne” Tom reste sig upp och David nickade. Hans steg gick mot Dahlias rum och han knackade på dörren. ”Kom in” hörde han hennes röst säga utan att hon slutade spela. Han öppnade dörren. På sängen satt hon i skräddarställning med gitarren i famnen och spelade med blicken ut genom det öppna fönstret. Sommarsolen värmde träden utanför. Tom gick in och satte sig på arbetsstolen och lyssnade tyst tills Dahlia spelat klart. ”Du är bra” sa han och hon nickade och la undan gitarren. Tom drog upp ett ciggpaket ur fickan och trotts att Dahlias låg på sängen slängde han hans till henne så hon kunde ta en från honom. De båda tände cigaretterna och drog in röken. ”Tack” sa hon, fortfarande med blicken på träden utanför. Tom kollade på henne, sa inget, bara kollade. ”Du hjälpte mig inatt, det är jag tacksam för. Och du gjorde inget. Du kanske inte förstår detta, men att du inte gjorde något fick mig att vika mig totalt” Dahlias blick var långt borta när hon sa orden. Hon ställde sig upp och gick fram till fönstret, fimpade ciggen och tittade ut. Tom ställde sig bakom henne och kastade ut fimpen och stod sedan kvar. ”Jag vet inte vad du försöker med, men att du försöker trösta mig och göra så jag mår bättre är tydligt och det lyckas du med” viskade hon och Tom tog tag i hennes axel och vände henne mot sig. ”Och om jag försöker något annat? Skulle du ogilla det?” frågade han och kollade in i hennes ögon. Dahlia bet sig i läppen och började smått skaka när Toms fingrar smekte hennes underarm. Hon skakade på huvudet. ”Nej. Jag har aldrig fått någon närhet. Jag kan inte ogilla något som jag inte vet hur det är” sa hon och svalde. Tom tog ett löst tag om hennes arm och drog henne försiktigt lite närmare. ”Men jag hade varit rädd” viskade hon och kollade in i Toms ögon. ”Du behöver inte vara rädd för mig” viskade Tom tillbaka, böjde sig ner och rörde sina läppar lite smått mot hennes, la försiktigt handen i hennes svank och väntade på hennes reaktion. Det enda som var var att hon skakade. Hon var rädd och nervös. Men hon puttade inte undan honom. Dahlia svalde hårt innan Toms läppar hamnade mot hennes, försiktigt, avvaktande, hjälpande och sökande. Dahlia besvarade kyssen nervöst och Tom la armarna om hennes midja och Dahlias händer var mot hans bröst. Han tryckte henne inte närmare, bara kysste henne mjukt och försiktigt.
Hennes första kyss.
Den första som var försiktig.
Han var den första som var mjuk.

Kapitel 8

Med gitarren i famnen satt Dahlia i Toms knä och Tom satte hennes händer och fingrar på rätt plats. Dahlia började spela, ett vackert ljud kom från gitarrens strängar och Toms händer letade sig till Dahlias mage. Hans ansikte gömde han i hennes nacke, andades in hennes doft. Vid varje ny grej han gjorde var hon rädd, stel och skakade. Men upprepade han gamla grejer var hon helt orädd och lugn. ”Den söta saken spelar bra musik” viskade Tom in i hennes nacke och strök med läpparna mot hennes hals. Dahlia tittade ner på Toms händer och la undan gitarren på golvet. Mörkret hade lagt sig över tyskland och Tom höll om den smala gestalten som satt i hans famn. Han var mjuk i rörelserna, inte hastig och stressig. ”Knack, knack” dörren öppnades och Bill kom in med två stora pizza kartonger. Dahlia tittade vaksamt, som en hök efter Bill där han ställde ner kartongerna på skrivbordet och öppnade dem. Två enorma familjepizzor var kartongernas innehåll och Bill gick fram till Dahlia och gav henne den ena kartongen.
Kroppen blev stel.
Den välbekanta rädslan fyllde hela henne.
Tom kände det med en gång, smekte Dahlias mage och satte munnen mot hennes öra. ”Bill behöver du inte vara rädd för” sa han lugnt och Dahlia tog emot kartongen och nickade mot Bill. Trotts att hon nu mera litade på Tom, om så bara i vissa ögonblick, så betydde det inte att hon litade på Bill. Bill satte sig på arbetsstolen med den andra kartongen i knät och började äta. Dahlia tog försiktigt en del av den redan färdig delade pizzan. Tom log och den högra handen tog han från hennes mage och tog en bit från pizzan. ”Vad har ni gjort då?” frågade Bill leende med pizza i munnen och kollade på de båda som satt i sängen. Han visste att Dahlia inte skulle gå med på vad som helst. Inte efter hur hon reagerat på varje kille som kommit nära. Att hon nu var lugn i Toms sällskap var ett mirakel. Och Tom var inget svin som knullade och dissade egentligen. Han var en känslig typ.
”Jag har visat henne lite knep på gitarren” svarade Tom och Bill nickade och tog sin tredje bit. ”Du är bra på att spela” sa han leende mot Dahlia, som kämpade med att få ner hela den första pizza biten. Hon tuggade länge, och svalde hårt. ”Det jag spelar duger” sa hon lågt och tog ett djupt andetag när hon ätit upp hela biten. Tom smekte hennes mage och höftben när en högt kurrande ljöd i rummet. Ett kurrande som bekräftade hunger. ”Ta en bit till Dahlia. Du behöver det” sa Tom och smekte nu hennes arm som uppmuntring. Dahlia tvekade, men visste att tillslut skulle dem tvinga i henne mat om hon inte åt lite. Hon tog en bit till och började kämpande att äta. Både Bill och Tom log mot henne. ”Tack” viskade Tom och började massera hennes hårbotten så hela hennes kropp rös och håret på armarna reste sig.
När även den biten var slut och ven Bill och Tom var färdiga ställdes de båda kartongerna staplandes på varandra på skrivbordet tittade Bill på Tom. ”Dahlia, vi har något vi skulle vilja fråga dig” började Tom osäkert och Dahlia väntade på en fortsättning. Hon svarade inte, det gjorde hon aldrig när en fortsättning skulle komma. ”Du är rädd jämt. Du är rädd för killar. Varför?” Toms båda händer vilade på Dahlias mage igen och de båda kollade intensivt på Dahlia. Hon tittade ut genom fönstret, hennes blick var någon annan stans, långt borta. ”Ni vill inte veta” viskade hon med rädsla i rösten. Minnen hade börjat vandra i tankarna. Minnen från Honom.

Händerna lekte över hennes kämpande kropp, hon sparkade och skrek. Hon kunde inte bita pga en strumpa som Han tryckt in i munnen på henne. Hennes jeans drogs av och trosorna lika så. Han klämde hårt på hennes bröst och Han knäppte upp sina egna byxor och drog ner dem. Hon kunde inte längre slå, inte sparka.
Kroppen var förlamad.
Oförmögen till att göra något.
Två fingrar trycktes in i henne, smärta spred sig från underlivet och till varenda vrå i kroppen. Hon blundade, grät och skakade när fingrarna drogs ur henne och mannen la sig ovanpå henne. Han tryckte in sin mandom.
Hårt.
Skoningslöst.
Våldtagen.
In, ut, in ut.
Snabbare, hårdare.
Mer smärta.
Blod som rann.
Hennes blod.
Händelsen som ägde rum skulle förstöra henne.

Dahlia grät. Hennes tårar rann utan att någon kunde stoppa dem. Tom hade satt henne mitt på sängen och med armarna runt henne vaggade han henne fram och tillbaka. Bill satt tyst på stolen och tittade på brodern som försökte trösta tjejen som han ville ha tätt intill.
Dahlia hade berättat allt i desperat behov av att få någon att förstå. Minnena hade också blivit för mycket.
Tom kysste hennes huvud överallt. Hennes hår, panna, kinder och näsa. Allt han kom åt. När han märkte att hon försökte säga något tittade han på henne. ”Jag blev våldtagen” viskade hon hulkande och något gick sönder inom Tom. Det var något som brast när orden blivit uttalade. ”Jag kämpade emot. Det gick inte. Han tryckte bara in den. Jag var oskuld. Det gjorde så ont, så jävla ont” smärtan hon hade känt då, och smärtan hon kände nu kunde ingen av dem föreställa sig. Bill stirrade på henne. Den gråtande, tunna och skadade gestalten i sin brors knä.
Nu förstod han allt.
Även Tom förstod.
”Jag låter er vara ifred” sa Bill kort, reste sig upp efter en nickning från Tom och gick ut ur rummet. Tom höll om Dahlia, tröstade henne, lugnade henne. ”Ta det lugnt. Han som gjorde det är inte här” viskade han och pussade hennes huvud flera gånger. Efter ett tag lugnade Dahlia ner sig. Hon torkade snoret och vägrade möta Toms blick. ”Du hatar mig. Du tycker jag är äcklig” viskade hon till en Tom som blev förskräckt. ”Nej. Aldrig! Det som hände var inte ditt fel. Och du är inte äcklig! Du är helt underbar och perfekt” den sista meningen avslutade han med en viskning. Hans hand satte han under hennes haka och förde hennes blick mot honom. ”Jag vill vara den du känner dig trygg hos” viskade han och smekte hennes hals. Hon nickade och lutade huvudet mot hans bröst. Hon var utmattad och trött. Hon ville sova. ”Kom, vi lägger oss” sa Tom, la Dahlia ner i sängen och la sig själv bredvid henne. För att hon skulle känna sig trygg la han armen om henne och tryckte henne närmare. Hon la upp händerna på has bröst, han fick inte komma för nära. Han strök sina läppar mot hennes kind, sedan näsa, sedan kind igen och sedan stannade han med läpparna mot hennes. ”Du är väldigt perfekt” viskade han mot henne och han kysste henne mjukt och försiktigt och Dahlia besvarade kyssen och tryckte sig själv närmare denna gången.
Hon ville vara nära.
Hon litade på honom.

Dahlia sov och Tom låg vaken med armarna om henne. Det hon berättat fick honom att vilja spy.
Våldtagen.
Beslagtagen på sin oskuld.
Han tittade på den sovande saken.
Han tänkte på hur hon skadats.
Han förstod varför hon var rädd för honom.
Varför hon var rädd för dem andra.
Varför hon var rädd för killar.


Kapitel 9

Instrument rummet var tomt. Gitarrer, trummor, baser och olika mikrofoner stod lite överallt runt soffan. Dahlia höll den marinblåa gitarren i handen. Öronsnäckorna som ledde till iPoden satt i öronen och musik började spela i hennes öron. Musiken fyllde henne. Den gick in i henne, lugnade ner hela henne. Till musiken i iPoden började hon spela på gitarren som hände på axeln. Hon spelade till Crawling through knives med In Flames, kunde alla ackord, alla noter. Det enda hon gjorde var att blunda och spela. Hennes mun rörde på sig, tyst inne i sitt huvud sjöng hon låten. När låten var slut var hon något svettig. Dahlia drog ur ena öronsnäckan och tog en klunk ur vattenglaset som stod på ett litet bord vid soffan. ”Vad var det du spelade?” snabbt vände hon sig om, såg Georg i dörröppningen och kollade ner i golvet. ”Crawling through knives med In Flames” svarade hon lågt och tänkte stoppa i öronsnäckan i örat igen, men Georg hindrade henne genom att gå fram till henne, ta tag i hennes handled och kolla på henne. Dahlia kastade sig bort från Georg, ville inte ha honom nära.
Hon hade inte lärt sig lita på honom.
”Förlåt” sa Georg skamset. Han ville inte göra något misstag nu när han visste. ”Jag underade bara om jag fick lyssna?” frågade han och Dahlia gick fram till en liten svart väska som stod på soffan, drog ur två stycken mobil högtalare, kopplade in sin mobil och ställde sedan högtalarna på bordet. Georg satte sig i soffan och Dahlia startade musiken på mobilen. Ur högtalarna började Rebirthing med Skillet dunka och Dahlia började spela med slutna ögon.
Hon stod upp.
Munnen rörde sig i tysta ord.
Fingrarna lekte över strängarna.
En av de sista raderna började.
Ur Dahlias mun kom ord.
Textens ord.
”Tell me when this fear will end”
Georg kollade på henne. Hon ville inte vara rädd längre. Hon ville vara trygg.
Musiken slutade och Dahlia hände gitarren på ryggen, med halsen neråt och tog en klunk till ur hennes vattenglas. Hon ställde ner det halvfulla glaset på bordet och när hon ställde sig upp stod någon väldigt tätt bakom henne. Georg satt fortfarande på soffan, lugn och stilla med ett litet leende på läpparna.
Han var det inte.
Dahlias kropp var stel, beredd på att fly om så behövdes.
Ett par händer letade sig till hennes mage, vilade löst mot henne.
Han som inte ville skada henne.
Dahlia vände sig om och mötte Toms blick. Istället för att ha händerna kvar på hennes mage hade han följt kroppens rörelser och vilade nu händerna mot hennes svank. Dahlia skakade av lite rädsla och nervositet.
Tom fick inte göra vad han ville.
Även vissa rörelser och platser på hennes kropp var förbjudet.
Tom log mot henne, ett lugnande och tryggt leende. Ett litet, nervöst leende fick han tillbaka och han pussade henne lätt på pannan. ”Vill du fortsätta spela?” frågade han glatt och höll henne fortfarande i sin famn. ”Varför är ni så intresserade av att höra mig spela?” frågade hon nyfiket. Hon var mer självsäker nu. Rädslan hade blivit instängd i lådan hon spikat ihop inom sig. ”För jag vill höra vad du går för” svarade Tom lugnt och Dahlia nickade och vandrade ur Toms famn och tog gitarren från ryggen. ”Välj låt” sa hon och Tom satte sig på armstödet på soffan. ”Kan du inte spela den som du spelade först?” frågade Georg och Dahlia nickade, letade upp låten på mobilen och startade den. Ljudet ljöd från högtalarna, Dahlias fingrar lekte och dansade över strängarna.
Dahlia blundade, mumlade texten för sig själv, spelade och njöt. Spela var det hon kunde.
Vissa bitar utav låten sa hon högt, så de båda två i soffan skulle höra.
”I need the fear
Push me out
Ohh be brave

If you could be
The things I need

It's in my hands
The sky, so bright
It's burning”

Dahlia log, ett riktigt leende. Ett som hon var stolt över. Ett drömmande och tänkande leende. Ingen hade sett henne le på länge. Nu såg två personer hennes leende. Tom gick fram till henne och Dahlia hängde gitarren mot ryggen igen. Tom drog henne intill sig och snuddade Dahlias näsa med sin. ”Jag vill veta vad som försigår i dina tankar” viskade han och Dahlia kollade in i hans ögon.
Det skulle vara omöjligt.
Avvaktande kysste Tom henne, men Dahlia ryggade inte tillbaka, blev inte stel och inte rädd. En kyss till, hårdare, men ändå mjuk placerades och besvarades på och utav Dahlias läppar. Toms händer smekte försiktigt hennes rygg, höfter och mage och med en dunk i Toms rygg gick Georg därifrån. Dunken fick Tom att komma närmare Dahlia och med rädsla av att ha förstört allt, genom att få kropparna tryckta mot varandra fick honom att backa ett steg, hålla hennes armbågar löst och kolla oroligt på henne. ”Förlåt” sa han och drog försiktigt med fingrarna upp längs hennes överarmar, sedan över axeln och gick sedan till att vandra med fingrarna och utforska hennes hals. Nackhåren, och håret på armarna reste sig i rysningar, och allt hon gjorde var att le lite. Tom drog henne försiktigt närmare. Dahlia valde själv att stå så nära honom att kropparna och laggen nästan tryckte mot varandra. Närmare vägrade hon att gå. Med ett leende, och blicken i Dahlias gröna ögon började Tom vandra med händerna ner mot hennes axlar, sedan skuldrorna och sedan till att stryka med händerna över hennes svank. Gitarren hängde fortfarande på Dahlias rygg och sakta hängde hon av den och la den på soffan innan hon nervöst vände blicken mot Tom igen.
Att stå så nära var skrämmande.
Närheten hade visat sig vara tuff.
Närheten fick henne rädd.
Men hon hade valt att klara av det.
Den högra handen la hon på hans höft. Kläderna följde hennes hands konturer och Toms smalhet visades endast vid handen. Den vänstra la hon mot han bröst. Värmen från hans kropp strålade in i henne, värmde henne, gjorde henne trygg. ”Jag vill få dig trygg i alla lägen” viskade Tom, lade huvudet mot hennes axel, med näsan in i hennes hals. Dahlia bara stod där, hennes vänstra hand hade förflyttats ner till Toms mage när han böjt sig ner och lagt huvudet på hennes axel. ”Du får mig trygg nu” viskade Dahlia tyst mot hans hals, tog för första gången eget initiativ och pussade den varma halsen. Tom lyfte på huvudet från hennes axel, lutade huvudet lite framåt och snuddade hennes läppar. ”Låt mig få dig tryggare” viskade han och kysste henne. Efter Dahlias besvarande kyss fortsatte han. Dahlia gick med på det, och på att tryckas lite närmare Tom när han pressade henne löst mot sig. Under kyssarna smekte han hennes rygg och höfter, ville få henne att slappna av ännu mer.
Hon var inte stel.
Hon var inte rädd.
Hon var bara nervös.
Tom gjorde tappra försök att få hennes kropp att sluta darra. Dahlias vänstra hand darrade lätt mot hans mage och hon besvarade varje kyss.
Steg hördes.
En person som stannade.
Och en röst som var äcklad.
”Men Tom. Ska du knulla min syster får du göra det på rummet” sa Sanna elakt, visste att Dahlia skulle bli rädd av det hon sa.
Dahlia reagerade direkt.
Tom var sekunden efter.
Toms armar rörde sig inte från Dahlias kropp, strök ryggen med händerna för att lugna den nu rädda flickan. ”Jag tänker inte knulla henne” sa Tom argt, helt säker på att hans ord var helt sanna. Eller egentligen inte.
När, och Om Dahlia ville, så skulle han göra det.
Han skulle inte starta något själv.
Allt skulle bero på henne.
Allt.
Sanna fnös och gick därifrån igen. Tom tittade ner på den lilla och späda kroppen han hade i sina armar som skakade.
Dahlia var rädd igen.

”Dahlia, jag kommer aldrig göra något mot dig som du inte vill” viskade Tom menande och Dahlia tryckte ansiktet mot hans bröst och kramade krampaktigt om hans höfter. ”Kom, vi går in på ditt rum” sa han och lyfte upp hennes lätta kropp och började gå mot hennes rum.
Han öppnade dörren.
Gick in.
Stängde.
Gick fram till sängen.
La ner Dahlia och tänkte gå igen. ”Snälla, gå inte” viskade Dahlia bedjande och Tom log. Hon ville att han skulle stanna. Tom la sig i sängen bredvid Dahlia och Dahlia kröp upp i Toms famn. Helt varm i kroppen höll han om henne och hon vände huvudet mot honom och pressade sin kropp mot hans.
Dahlia ville ha tryggheten hon visste Tom erbjöd.
Allt hon sökte var trygghet.
Allt hon sökte var närhet.
Allt hon sökte var någon att älska.
Tom hade nästan blivit Någon.
Tom kysste henne mjukt med armen om henne. Han smekte hennes höft, hennes mage och upp, mellan brösten där han stannade med handen. Det enda som gick genom Dahlias tankar var att det var mysigt.
Mysigt.
Inte rädsla.
Mysigt.
Försiktigt puttade Tom bak henne, så Dahlia la sig på rygg. Tom fattade hennes höft, tryckte henne försiktigt närmare och satt sig upp över henne. Han satt med knäna i sängen, och en hand vilandes vid hennes huvud.
Dahlia var nervös.
Väldigt nervös.
Kroppen skakade.
Andningen var snabbt.
”Säger du bara till så slutar jag” viskade Tom och kysste henne lugnt.
Dahlia besvarade kyssen och la händerna om hans höfter. Tom flyttade det ena benet mellan henne båda och la sig halvt ner, fortfarande med en arm vilandes i sängen vid hennes huvud.
Dahlias kropp blev stel.
Nervös.
Handen som Tom vilade mot hennes höft började att smeka magen utanpå linnet, och han satte munnen vid hennes öra. Hans andning var lugn, men tung. ”Dahlia, vill du att jag ska sluta så säg till. Du måste säga till” bad Tom och Dahlia tittade rätt upp i taket. Hon hade sina händer på han rygg. ”Jag vill ha dig nära, jag vet bara inte hur nära. Och varje grej du gör är ny. Antingen har jag inte varit med om det, eller så har Han gjort det och skadat mig” viskade Dahlia tillbaka i Toms öra och han nickade och började kyssa hennes hals.
Han skulle vara ännu försiktigare nu.
Inga stora saker, bara små.
Han hörde ljudet av Dahlias andning. Hon andades tyngre, hennes händer smekte hans rygg, hon hade till och med vågat dra upp hans tröja och smeka den bara huden. Hennes händer vandrade från hans rygg till hans mage. Han kysste henne, kände hur hennes händer inspekterade hela hans överkropp. Försiktigt och sakta, så Dahlia skulle hinna hindra honom, drog han upp hennes linne, först över magen, och sedan över brösten med. Hon gjorde inget motstånd när han drog den över huvudet på henne och slängde den på golvet. Han började försiktigt smeka hennes varma mage, kysste hennes hals med ömhet och andades in hennes lukt. Dahlia hade gått långt in under Toms t-shirtar. Hennes händer smekta hans axlar och skuldror på den bara huden och plötsligt gjorde hon en insats på att dra av den. Tom reagerade direkt, satte sig upp lite, och drog sedan av den. Dahlia skådade den nakna överkroppen framför henne. Hon strök med fingrarna över magmusklerna och bröstet, följde handens resa med blicken över hans kropp innan hon tittade på och in i hans ögon igen.
Hon skakade fortfarande.
Men detta var nervositet.
En nervositet om vad han skulle göra.
Tom fortsatte smeka hennes mage och la sig halvt ner på henne igen och kysste henne intensivt. Dahlia besvarade kyssen så gott hon kunde, smekte hans rygg, bröst, mage och axlar. När dem släppte kyssen andades Dahlia ännu tyngre. Tom smekte hela hennes mage nu. Från jeanslinningen och upp till BHn. Tom tittade in i hennes ögon. Hans hand smekte mellan hennes bröst, upp över axlarna, ner igen och vid nyckelbenen. Han kysste henne mjukt igen, smekte sakta med handen ner från nyckelbenen och vilade handen på hennes vänstra bröst.
Dahlia började skaka ännu mer.
Hon tittade upp på Tom.
Hon litade på honom.
Hon litade på honom så fruktansvärt.
”Förlåt” sa Tom och tog snabbt bort handen från hennes bröst och la den på hennes mage. ”Jag ska inte röra igen” viskade han och Dahlia tog tag i hans nacke och tryckte ner han huvud så hon kunde viska i hans öra. ”Du får röra. Visa mig bara trygghet” viskade hon och Tom började kyssa hennes hals. Benet som han hade utanför hennes satte han nu mellan hennes ben, så han nu hade båda benen mellan hennes båda. Försiktigt la han sig ner, med hans höfter mot hennes. Hans båda händer smög han under hennes rygg, fattade tag i hennes axlar och fortsatte kyssa hennes hals. Dahlia kände Toms kropp pressas mot hennes.
Trust.
Trust him.
Hon visste att hon kunde lita på honom.
Hon behövde inte vara rädd.
Rent instinktvis tryckte hon honom närmare, och Tom började kyssa hennes nyckelben, ner, mellan brösten. Han märkte ut den kyssande vägen med två fingrar som smekte huden innan en kyss placerades på den. Hans två fingrar gick över till brösten, smekte där kupan slutade, någon centimeter ovanför bröstvårtan. Efter knappt en sekund var Toms lugna och ömma kyssar där, fick Dahlia att andas tyngre. Tom tittade upp på henne och in i hennes ögon. Hans ena hand vilade på hennes högra bröst.
Dahlia ansträngde sig.
Hon ville våga.
Hon skulle göra det.
Med en ansträngning, lika stor som en tjocktarm kom från henne och Dahlia kysste Tom. Hon hade vågat ta initiativet.
”Du är så jävla vacker” viskade Tom och kysste henne tillbaka.
Love. That love.


Kapitel 10

”Tom? Vad tycker du om Dahlia?” Tom kollade in i sin brors ögon när han frågade honom. Han började fundera. Vad var de rätta orden för Dahlia? Tre ord skulle räcka.
”Hon är underbar, Bill” svarade Tom och Bill nickade. ”Du vet att du inte kan göra vad som helst mot henne va?” Tom nickade bara och rökte sin cigg genom köksfönstret. Plötsligt kom David inrusande, hans uppsyn var rasande. I handen höll han en skvaller tidning och på första sidan var en bild på Tom. ”Kolla på den här jävla skiten” skrek David argt och slängde tidningen på bordet. Det svarta och tjocka bokstäverna skrek åt Tom.
Orden hånade honom.
Retade honom.
Gjorde honom rädd.
”Gitarristen Tom Kaulitz hånglar med minderåriga. Vad har hans pedofiliska tankar kommit från?”

”Vadå hånglar med minderåriga?!” skrek Tom och slog näven hårt i väggen. Köket fylldes ännu mer utav Toms skrik och Gustav, Sanna och Georg tittade på tidningen. Deras munnar öppnades i stora hål och förvånade miner spred sig i deras ansikten. ”Det är ju fan ren jävla skit! Jag har fan inte hånglat med någon jävla brud under 15, och den enda jag hånglat med nu är Dahlia, och hon är fan 17!” En utav stolarna kring köksbordet brakade in i väggen och gick sönder efter att Tom kastad den dit. Gustav satt med Sanna i knät på golvet och Georg stod som David, med armarna i kors och lutade mot diskbänken. ”Tom, låt det bara vara. Vi alla vet att Dahlia är 17. Och alla som vistas i detta huset vet om att ni praktiskt taget är ihop. Pressen vet inte ett skit. Dahlia är kort. Hon kan lätt tas för en 4 åring” Tom lugnade ner sig av Bills ord och satte sig på en av de hela stolarna med armarna i kors. ”Varför bryr ni er ens om vad som skrivs i pressen?” frågade Sanna och Georg suckade och Tom kollade irriterat på henne. ”Det är inte alltid lika kul att få veta grejer om ens privatliv som man inte alltid vet själv” muttrade Tom och Gustav kollade på honom och höll om Sannas midja. ”Var inte elak Tom, hon förstår inte hur det är” sa Gustav och Tom himlade med ögonen. Sanna vände sig mot Gustav och tittade på honom. ”Vadå inte förstår? Jag förstår ju visst” sa hon förvånat och Tom skrattade ljudlöst. Hennes dumhet var underbar i vissa stunder. ”Hur som helst” harklade David sig och tog upp tidningen. ”Det är uppenbart att det är Dahlia dem menar, så vart är hon?” frågade han och alla kollade på Tom.
Alla utom Sanna.
”Det enda jag vet är att hon är ute och går” svarade Tom suckandes. Han behövde henne nu. Att få känna hennes närhet, att få hålla om henne och att andas in hennes lukt.

Parken var full av liv. Hundar, människor, barn och gamla fanns överallt och livade upp dagen på sina egna sätt. Dahlia gick längs grusvägen igenom parken med en cigg i handen. Hon var på väg tillbaka till vånings huset efter en stunds promenad och ett stopp vid en mack för att köpa cigg.
När hon gick förbi en bänk med massa ungdomar, för det mesta killar, busvisslade dem efter henne. Ute nu hade hon endast jeans och linne. Denna gången var det ett linne av tunt, svart tyg. Det hängde slappt på kroppen och fladdrade pga den förstora storleken. Dahlia gick vidare med musik sprutandes från öronsnäckorna som hon hade i öronen. Låten Paradise Lost med Hollywood Undead dunkade i hennes huvud och hon sjung med lågt på låten.
Dahlia kom bort från parken och in bland vägar, hus, affärer och trottoarer. När Trial Spiral började dunka i huvudet, en låt med Blood stain Child drog hon upp en ny cigg ur paketet och lyssnade till musiken.

Hon öppnade dörren, kastade av sig skorna och såg Bill komma ut ur ett rum framför henne. Hon drog ur öronsnäckorna så hon skulle höra vad han sa. ”Tom sitter på sitt rum och är upprörd. Du borde nog gå till honom” sa Bill och Dahlia nickade. Innan hon gick in till Tom slängde hon in iPoden i sitt eget rum och knackade sedan på Toms dörr. ”Kom in” muttrade Tom surt som svar på knackningen och Dahlia öppnade dörren och steg in. Hon vände sig om och stängde dörren bakom sig. Vid detta laget hade Tom märkt att det var hon. Lycka spred sig i kroppen.
Lycka.
Lättnad.
Kärlek.
Kärlek?
Ja, kärlek..
Genast for Tom upp på fötter och tog stora och snabba kliv mot henne, vilket gjorde att han stod nära henne på en sekund. Dahlia tittade på honom med fundersam blick, och ögonblicket därpå blev hon rejält omfamnad av honom. ”Okey, Bamsepojken. Sätt dig på sängen och berätta så jag fattar varför du just nu kramar sönder mig” sa Dahlia kvävt och Tom skrattade lite in i hennes nacke, men släppte henne och drog med henne till sängen. Han satte sig längst in, med ryggen vilandes mot väggen. Dahlia satte sig bredvid honom, men som om det vore en självklarhet vart hennes röv skulle passa så drog Tom upp henne i sitt knä. ”Pressen anklagar mig för att jag är pedofil” sa han surt och fingrade lite på Dahlias linne. Dahlia kollade på honom oförståeligt. ”Någon måste ha sett oss i ett fönster, trott att du var minderårig och sen skvallrat för media. Och media tycker nu att jag är pedofil. För att jag hånglat upp en minderårig” hela historian var i princip avklarad och Dahlia förstod problemet. Hon tänkte ett tag, tittade på Toms fingrar som lekte med kanten av hennes linne. ”Men nu är det inte så att jag är minderårig. Och idioten som skvallrat kan gå och hänga sig” sa hon och ryckte på axlarna. Tom tittade upp på henne, såg ut att fundera ett tag innan han sken upp som ett litet barn. ”Du har fan rätt” sa Tom fundersamt och Dahlia nickade. ”Jo, så skit i dem och bry dig mer om dig själv, eller åt dem du älskar” sa Dahlia och Tom tittade in i hennes ögon. ”Då skulle all min tid bli upptagen av dig” viskade Tom och Dahlia log lite smått. Hennes hand la hon vid hans hals och han lutade sig fram och kysste henne. Dahlia kröp ihop i Toms famn och gäspade stort, trotts att det bara var lunch. ”Jag är trött. Får jag våldgästa din säng?” frågade hon pömsigt och Tom nickade och dem la sig ner i sängen. Dahlia kröp ihop bredvid Tom och han la sin hand på hennes mage och fingrade lite på den. Dahlia satte sig plötsligt upp i sängen och kollade på honom. Han hade fortfarande sin hand på hennes mage. ”Tom? Varför tar du jämt på min mage?” Tom öppnade ögonen och kollade på henne. Hon hade lagt huvudet på sne och tittade från honom till hans hand som låg på hennes mage. Tom satte sig också upp, lyfte upp hennes linne så att magen blottades och tittade på den. Han nickade och tittade sedan upp på henne. ”Det är för att den är fin. Underbar och gullig är nog mer rätta ord, men fin funkar också bra” svarade han och tittade på hennes mage. Hon hade inte blivit smalare, vilket han ar glad över med tanke på hur lite hon åt. Dahlia skrattade lågt och lite roat och Tom flyttade ner lite i sängen och kollade på henne samtidigt som han närmade sig med sitt huvud mot hennes mage. Dahlia kollade nyfiket på vad han skulle göra när han började kyssa den. Ömt och lätt landade kyssarna på hennes mage och hon lutade sig bakåt på armbågarna och tittade på honom med huvudet på sne. Han vandrade uppåt med kyssarna och drog upp linnet så långt att han kunde kyssa henne mellan brösten innan han lät linnet ligga som det låg och flyttade uppåt helt mot henne. Han kysste henne mjukt och Dahlia la sig ner i sängen så Tom låg helt på henne. En explosion av kyssar började och två olika andningar blev tyngre. Dahlia skakade inte, detta var inget nytt. Hon la sina händer mot hans ryggslut och kysste honom lätt på halsen. Hon följde halsen från hakan och neråt, kysste den biten av nyckelbenet som hon kom åt. Tom flyttade sig lite så han låg halvt på henne istället och började smeka hela hennes mage. Han smekte vid linningen, och just det fick Dahlia att börja skaka, han hade aldrig haft händerna så långt ner, så tätt inpå Där förut. Tom lugnade henne, men hon skakade fortfarande men trotts det lät hon honom fortsätta. Med hennes egna händer smet hon in med dem under hans t-shirt och började smeka hans mage. Tom reste sig snabbt upp från kyssen och drog av sig t-shirtarna innan han återgick till Dahlias läppar. Försiktigt, mjukt, löst och avvaktande började Tom smeka Dahlias ena bröst. Hon skakade nervöst en lugnades av Toms försiktighet. ”Du är så jävla vacker” viskade han mot hennes läppar innan han placerade en kyss på dem. ”Det säger du bara för att du är kär” svarade hon och tog tag i Toms nacke med ena handen. ”Det också” log Tom och kysste från hennes mun, ner för halsen, magen och kysste henne längs linningen. Han kysste henne uppåt igen och drog med sig linnet upp. När han var vid axlarna drog han av det från hennes kropp och kysste hennes läppar.
Lyckan var överväldigande.
Även om hon var nervös och skakade.
Hon lät honom röra henne.
Tom kysste henne och föste undan håret ur ansiktet på henne. ”Du säger till om jag gör något du inte vill va?” frågade han osäkert och tittade in i Dahlias ögon. Hon nickade och svalde nervöst, hon skulle inte låta honom göra något om hon inte kände sig säker på det. Att han ens fick röra henne var ett mirakel efter det som hänt. Tom log, kysste henne och smekte försiktigt och mjukt hennes bröst. Dahlia smekte hans rygg, mage, höfter och bröst och kände hur hans hand cirkulerade runt det högra bröstet. Tryckte upp det försiktigt, klämde löst och tryckte ömt.
Hans försiktighet var blindande.
Han bytta bröst och smekte det andra, kysste hennes mun, hals och mage. Båda deras andningar var tunga och korta. Dahlia kände hans hårdhet pressas mot hennes ben, men försökte att inte bry sig.
Det var så det skulle vara.
Det var normalt.
Normalt för situationen.
Inget skrämmande.
Inte med Tom.
Tom återgick till att smeka hennes mage, kysste henne och vandrade ännu längre ner med handen. Han fingrade på knappen på hennes jeans och tittade in i hennes ögon. ”Är det okey?” frågade han, med syftning om det var okey att han knäppte upp dem. Dahlia nickade och hennes kropp skakade i nervositet när Tom knäppte upp jeansen och drog försiktigt av henne dem. Han tog tag i täcket dem låg på och la det över honom så att det dolde kropparna och han kysste henne återigen. Dahlia låg där, skakande i enbart underkläder.
Hon var okunnig.
Hon visste inte något om det dem nu höll på med.
”Tom? Jag vet inte hur” Dahlia bet sig osäkert i läppen och tittade bort. Nu var hon rädd, hon visste inte hur eller vad hon skulle göra. Hon hade inte gjort något sånt här tidigare.
Hon var en patetisk oskuld.
Bortsett från den delen att moderhinnan faktiskt blivit uttöjd.
Tom log lugnt och strök bort hennes hår. ”Det är lugnt älsklingen. Vill du inte göra något så gör det inte. Annars så hjälper jag dig” sa han lugnt och Dahlia nickade. Tom kysste henne och kände hur hennes händer letade sig ner till knappen av hans jeans.
Hon skakade fortfarande.
Fick nästan inte upp knappen.
Tom hjälpte henne att dra ner jeansen och nu kunde hon känna tydligare att han var hård. Och inte lite hård. ”Är det okey?” frågade han och tittade på henne. Ville hon inte ligga såhär nu så skulle han lägga av, ignorera behovet och acceptera hennes val. ”Ja, det är okey” svarade hon med ett djupt andetag. Rösten darrade av nervositet.
Kroppen skakade.
Tom kysste henne lugnande och smekte utsidan av hennes lår. Dahlia försökte få sig själv att slappna av, vilket var omöjligt. Nervositeten var för stor.
Men hon litade på Tom.
Han skulle inte skada henne.
Han var försiktig.
Han var omtänksam.
Han älskade henne.
Dahlia smekte från hans mage, ner och till höften och ännu längre ner till början av hans lår. Hon smekte inåt, kom till insidan av låren och sen smekte uppåt. Hon kände hans mandom mellan händerna och av ren nyfikenhet kupade hon handen om den och började försiktigt och löst smeka honom. En tung utandning kom från Tom och han stannade upp med att smeka utsidan av hennes lår och kolla på henne. Han kysste henne och andades tyngre mot hennes läppar. ”Gör jag rätt?” viskade Dahlia ynkligt och kände sig som en 3-åring. Men hur skulle hon annars kunna veta? Tom nickade och blundade. Han la sin hand på hennes, visade henne hur hårt och hur snabbt hon skulle göra. Dahlia fortsatte som han visat och han kysste henne och fortsatte smeka hennes lår. Han hade nu flyttat handen till insidan av låret och smekte högre och högre upp. När han kom enda upp skakade Dahlias kropp ännu mer. Han började försiktigt smeka henne utanpå hennes hipsters och kysste henne länge. ”Vi lägger av om du inte vill längre” Tom andades tungt mot hennes läppar men Dahlia skakade bara på huvudet. ”Jag vill” andades hon och väntade på Toms svar. Hon skakade fortfarande, hans hand var mot henne och hennes hand var mot honom. ”Är du säker?” frågade Tom allvarligt och tittade in i hennes ögon. Dahlia nickade och Tom kysste henne. ”Var försiktig bara” bad hon desperat och Tom kysste henne och log. ”Jag lovar” sa Tom och kysste henne igen. Försiktigt började han dra i hennes trosor och hon hjälpte honom av med dem och trosorna hamnade på golvet bland resten av kläderna. Tom behöll sina boxers på än så länge. Tom tittade på Dahlia när han försiktigt och sakta började smeka henne, mer intensivt nu. Han visste precis hur han skulle göra och vart han skulle smeka. Med två fingrar smekte han klitoris i cirklar. Dahlia öppnade munnen i ett nästan ljudlöst läte och fattade tag om Toms nacke som stöd. Tom fortsatte försiktigt med vad han gjorde, och fick mer och kraftigare reaktioner av Dahlia. Han kysste henne och slutade smeka henne lite och kände bara hennes hand smeka hans hårdhet. ”Nej, snälla. Sluta inte” kved Dahlia och tittade på honom. Tom log, kysste henne och fortsatte sedan försiktigt att smeka henne. Dahlia stoppade in handen i Toms boxers och höll hans mandom i handen. Han var riktigt hård nu. Och han var inte liten. Han var stor. Storleken på den skrämde henne. Gjorde det inte ondare om den var större? Hon bet sig i läppen och kollade ner och i Toms boxers. ”Det är lugnt. Så stor är den inte. Vill du å kommer det gå bra, vill du inte så gör vi inget” lugnade Tom henne, kysste henne och fortsatte smeka henne. Han märkte att ingen hade smekt henne förut. Vid varje minsta vidröring reagerade hon starkt. Han slutade smeka henne på klitoris och letade istället upp hennes hål som var någon centimeter nedanför. Försiktigt tryckte han in ett finger. Han kände hur hon spände sig, förberedde sig på smärtan. Men hon sa inget. Han kysste henne mjukt på munnen och sedan på halsen. ”Hur känns det?” frågade han mot hennes hals när han bara hade ett finger inne i henne. Dahlia nickade och svalde. ”Det gör inte ont” sa hon lättat och han nickade, kysste henne och tittade på henne. ”Vill du fortsätta?” Dahlia nickade som svar och fortsatte försiktigt att runka av honom. Tom tryckte sakta in ytterligare ett finger. Denna gången kom ett kvid från Dahlia och hon blundade. Tom slutade med en gång, lät bara fingrarna vara, rörde dem inte. Han kysste henne överallt i ansiktet och när hon öppnade ögonen tittade han oroligt på henne. ”Fortsätt” viskade hon lågt och han fortsatte och började sakta att föra fingrarna in och ut. Små kvid hördes från Dahlia, men det enda hon sa var att han skulle fortsätta. Han försökte försiktigt med ett tredje finger och direkt stelnade Dahlias kropp och hon tog tag i hans arm. Tom slutade och kysste henne mjukt. Tillslut nickade hon och fick honom att fortsätta. Återigen kom det kvidanden från Dahlia och Tom kysste henne överallt i ansiktet och på halsen. Dahlia kysste honom tillbaka och började försiktigt med att dra av hans boxers. Tom hjälpte henne och tillslut låg han helt naken mellan hennes ben, redo att försiktigt trycka in den. ”Är du säker?” frågade Tom och Dahlia nickade. Hennes kropp skakade av nervositet och Tom kysste henne. ”Försök att slappna av. Gör det ont stannar jag upp” viskade han mot henne läppar och hon nickade, särade med på benen när Toms fuktiga hand försiktigt tryckte isär dem mer. Han tog tag om sitt skaft, letade upp hennes hål och försiktigt började han trycka in den. Tom tryckte in millimeter för millimeter. Dahlia var så avslappnad som hon kunde. En plötslig smärta spred sig från underlivet och ut i kroppen. Hon kved till, tog tag i Toms arm och kramade åt hårt och blundade. Tom stannade upp och rörde sig inte. Han vägrade få henne att känna smärta. ”Slappna av Dahlia. Smärtan är bara tillfällig” viskade han lugnande och kysste henne. Dahlia slog armarna och honom, och stoppade huvudet i hans hals. ”Fortsätt” viskade hon och Tom fortsatte sakta och försiktigt. Ingen mer smärta kom. Och ännu försiktigare drog han ur den, dock inte enda ut. Han stötte försiktigt in i henne igen och Dahlia kysste hans hals.
Det gjorde inte ont.
Om och om igen stötte han i henne. Dahlias stönande och kvidande ökade i antal och volym. Även Tom kved. Han började närma sig gränsen. ”Du får komma i mig om du vill” kved Dahlia och Tom nickade och kysste henne och stötte i henne en gång till. Han kramade hårt om hennes höft, tryckte huvudet mot hennes hals, nästan gömde det mellan halsen och axeln i hennes hår när han stötte i henne en sista gång och hela hans kropp spände sig. Ett kvid kom från honom innan han slappnade av. Hon kände hur hans mandom pulserade i henne.
Tom kysste henne mjukt, log mot henne och strök bort hennes svettiga hår.
Han älskade flickan han hade.

Ett hjärtslag.
En naken kropp.
Bredvid.
Armen om henne.
Dahlia satte sig upp och Toms arm åkte av henne. ”Vart ska du?” frågade Tom oroligt, och tittade på henne från där han låg. Han var orolig att hon skulle sticka, att han gjort något fel, trotts att hon sagt att det var okey. ”Jag ska bara duscha” svarade Dahlia och Tom nickade. ”Du kommer tillbaka va?” Dahlia kollade på honom.
Ville han att hon skulle komma tillbaka?
Så det var inte bara sex, och sen dra?
Var det mer än så?
Okunskapen speglades i henne.
Hon var okunnig.
Visste inget.
”Jag, jag kommer tillbaka” svarade hon och Tom log. Han reste sig lite upp och smekte hennes rygg och kysste hennes axel. ”Bra” viskade han innan han lät henne gå.

Rinnande vatten.
En våt kropp.
Smutsig.
Ful.
Skabbig.
Äcklig.
Värdelös.
Dahlia lutade handen mot kakelväggen och lutade ner huvudet och blundade. Hennes kropp var smutsig. Äcklig. Tom kunde inte gilla den. Fick inte gilla den. Ingen kan gilla en smutsig kropp.
Ändå fanns det dem som gjorde det. Ändå fanns Han. Tom.
Den fanns. Han gillade den. Han gillade henne. Hur kan man gilla en smutsig person? En smutsig kropp?
Vattnet rann nerför kroppen, tvättade bort all smutts, all svett. Ändå var smutsen kvar. Den skulle alltid vara kvar..

Smygande steg i rummet, en kropp som la sig bredvid den andra. En lika lång kropp, men ändå lite längre. ”Vad är det Bill?” frågade Tom mjukt och vände sig om. Täcket var virat om hans kropp så Bill skulle slippa se hans mandom. Det räckte att dem sett varandras när dem var paranoide nog att tro att dem var identiska. Det hade dem inte varit. ”Jag är nyfiken” svarade Bill och kollade på sin bror. Han visste att brodern var naken. ”Gjorde jag fel?” frågade Tom och spände sig inför svaret som skulle komma från Bill. Vad skulle han göra om han gjort fel? ”Nej, det gjorde du inte” svarade Bill lugnt och Tom tryckte ansiktet mot hans bröst. ”Jag var rädd att jag skulle göra det. Eller att hon skulle få ont. Eller att hon ska ångra sig” viskade Tom och Bill höll om honom. ”Inget är fel. Men snart kommer hon tillbaka och då ska inte jag vara kvar” sa Bill och Tom tittade upp på honom. Han nickade och Bill reste sig upp. ”Ta det lugnt bror, hon gillar dig” viskade Bill och Tom log mot honom när han gick ut och stängde dörren.
Utanför stod Sanna och kollade på Bill. Lågor syntes i hennes ögon. Hon var arg, riktigt arg.
I själva verket var lyckan och skadeglädjen inom henne.
Han har knullat min syster.


Kapitel 11

”Tom Kaulitz kan inte låta tjejer vara, han knullar dem alltid”
”Sann twincest mellan tvillingarna”
”Anonym försäkrar att twincest sker mellan tvillingarna i Tokio Hotel”
Rubrikerna skrek ut dem. Under den sista rubriken hade tidningen satt dit en fejkad bild. Trotts att bilden var fake, hade någon varit tuff nog att säga att det var sant. ”För helvete” viskade Tom argt och förvånat och kollade på rubrikerna. Dahlia satt i hans knä, stirrade stumt på den översta tidningen med rubriken tryckt mitt på bladet.
”… han knullar dem alltid”
Hon började skaka lätt av rädsla att han ändå byggt upp en fasad för henne, samtidigt som hon visste att det inte kunde vara så. Tom följde hennes blick, upptäckte vad hon stirrade på och kramade om henne hårt och grävde in huvudet i hennes hals. ”Det stämmer inte det som står” sa han desperat och Dahlia nickade. David harklade sig och kollade runt på alla i köket. De fyra bandmedlemmarna lutade alla sina huvud mot händerna. Tom mer eller mindre lutande huvudet på Dahlias axel. Sanna satt bredvid Gustav och försökte vara omtänksam. ”Hur vida det stämmer eller inte så måste vi ändå lösa detta. Någon vill förstöra” David kollade stadigt på alla fyra, trotts att han var en svag liten påverkad sak själv. ”Vem fan skulle vilja förstöra då?” frågade Tom uppgivet och Dahlia kände hans händer på hennes mage. ”Om vi låter tiden gå och inte gör något kanske allt blir bättre?” frågade Georg förhoppningsfullt och kollade upp från bordet han suttit och stirrat ner i. ”Vi kan försöka” nickade David fundersamt och Bill reste sig upp. ”Kan vi ställa in alla intervjuer?” frågade han med blicken på David som nickade. Tom suckade lättat. Han ville verkligen inte svara på några frågor om detta. ”Vad gör vi nu då?” undrade Gustav tafatt, men ingen hann svara innan en av musikarbetarna rusade in andfått med en ny tidning i handen.
Rubriken skrek ut orden.
Den avslöjade allt.
Det som var osagt var nu sagt.
Dock inte av dem.
”Gustav och Tom, lögnare. Båda har flickvän”
”Jahaa” Toms mun hände nere vid knäna. Under den enorma rubriken var två bilder på Gustav och Sanna, de höll i handen och gick på en gata. Gustav hade enorma solglasögon och hood tröja. Den på Dahlia och Tom var tagen i Toms rum, samma dag som den första rubriken kom. Bilden var tagen ur ett fönster. ”Vafaan” viskade Georg och läste den mindre rubriken under bilderna.
”Tom pedofil, hans flickvän är minderårig”
Tom började skaka. Han hade huvudet mot Dahlias rygg och tårar rann ner för hans kinder.
Han grät.
Tysta tårar.
En tyst gråt.
Dahlia var inte minderårig, han var ingen pedofil, han fick inte berätta om sin underbara flickvän för folket själv och någon ville förstöra. Han kramade Dahlia hårt och hon vände sig om så hon satt vänd mot honom.
All hans omtänksamhet skulle nu betalas tillbaka. Med Toms huvud vilandes mot hennes axel slog hon armarna om honom och tröstade honom tyst. Steg hördes och Bill gick fram till den äldre brodern och strök hans rygg.
Efter en stund snörvlade Tom till, kollade upp på Dahlia, och sedan på Bill och log. Tom torkade bort tårarna och kysste försiktigt Dahlia. ”Hur som helst verkar detta ta väldigt hårt på er. Jag föreslår ni alla bara tar det lugnt, bor här och umgås med varandra. Spela spel och ät. Sov och lek. Gör vad ni vill och undertiden ska jag och några andra fundera över vem som kan ha gjort detta” Med en nickning kom alla överens och David samlade ihop alla tidningar.
Han hade redan sina aningar om Vem.

”Såhär nere kan ni inte vara. Säg något vi kan göra” suckade Georg, men ingen gjorde någon ansträngning till att svara. Trotts att det var små saker som stod i tidningarna så hade dem tagit åt sig ändå. Polisen hade varit där, kollat hur gammal Dahlia var innan dem åkt därifrån. Hatet i Toms ögon var allt som krävdes för alla att veta att han inte tänkte öppna käften och säga något. Osäkerhet, skörhet och rädsla speglade igenom Dahlia, Bill låg på golvet med blicken upp i taket och Gustav satt med Sanna i soffan framför teven.
En svart ruta.
Ingen ville se något.
En svart ruta.
Det var allt dem kollade på.
Inget program.
Inget kul.
Bara en avstängd teve.
En svart ruta.
Tystnaden var spänd mellan dem alla. Ingen ville veta vad som skulle komma här näst. Vad mer skulle komma ur den Anonyma? Dahlia suckade och reste sig upp från sin plats där hon suttit lutad mot väggen och Tom. ”Vart ska du?” frågade Tom snabbt men Dahlia bara ryckte på axlarna och försvann ur rummet. ”Jag sätter väl på en film då” suckade Georg, startade teven och slog igång DVDn och Blood and Bone började med sin intro på filmen.

”Tror du det är så? Kan det vara hon?” David hade samlat teamet och han hade nyss berättat sina aningar. David nickade och alla sjönk ner i djupa tankar.
Det kunde faktiskt vara Hon.
Hon kunde vara den Anonyma.
Alla möjligheter fanns.
Alla misstankar var fria.
Deras pekade på Henne.


Kapitel 12

Kylan trängde in genom kläderna. Sommarvärmen höll inte inatt. Stora tårar rann ner för kinderna. Hade det varit vinter hade dem frusit.
En frusen tår.
Det var vad hon var.
Hon anade inte att hon skulle sitta ute nästa natt också. Med ännu mer sorg.

”Dahlia! Du är alldeles kall!” Tom öppnade snabbt dragkedjan på sin hood och omfamnade flickan han älskade. Hon darrade i hans famn.
Kallt.
Kyla.
Ingen värme.
Tom höll henne hårt och pussade henne på hjässan. ”Var du ute?” frågade Georg förvånat och Dahlia nickade, nästan helt dold i Toms famn. ”På taket” viskade hon med hackande tänder och Tom drog ur henne ur famnen och höll henne hårt om överarmarna en armlängd ifrån honom. ”Vad gjorde du på taket?” frågade han stelt, var helt vit i ansiktet. Han märkte inte hur hårt han höll henne. Dahlia kved av smärta, försökte få honom och släppa, men han höll henne bara hårdare. ”Svara Dahlia, vad gjorde du på taket?” han skakade henne lite, som för att få ur sanningen ur en rackarunge. Georg och Bill rusade fram och försökte få honom att släppa. ”Tom, du skadar henne!” ropade Bill och Tom vaknade som ur en dvala och släppte snabbt taget om Dahlia. Vita märken, som snabbt blev röda dök upp över armarna där han nyss hållit. Det skulle inte dröja mer än någon timma innan det skulle bli blåmärken. ”Jävlar. Dahlia. Snälla förlåt” viskade Tom med blicken på märkena han skapat på hennes armar. ”Seriöst, förlåt” han visade med armarna att han var helt lugn och ville ha henne i sin famn igen. Tveksamt gick hon in bland armar och kläder och Tom höll om henne än en gång. ”Jag vill bara inte förlora dig” viskade han och hon nickade.
Han hade trott hon tänkte hoppa.
Ta självmord.
Vara svag.
Falla.
Försvinna.
”Jag är inget svagt litet as. Jag tänker inte falla igen” Dahlia pratade in i Toms kläder, och Tom nickade.

”David, det är omöjligt hon” suckade Bill när David berättade sina misstankar för Bill och Georg. ”Nej, Bill. Det är fullt möjligt. Allt började när hon kom hit. Det är hon” sa David med sorg. Han visste hur dem alla fastnat vid henne han nu anklagade. Både Georg och Bill blev tysta.
Dem visste att David hade rätt.
Det måste vara hon.
Det var Hon.

”Tom, Gustav, kan ni komma lite?” frågade Bill stelt och sorgset. Tom flög upp ur soffan när han såg sin bror.
Något var fel.
Tänk om han redan då anat vad.
De följde Bill in i rummet där David och Georg stod. David hade armarna i kors och blicken sorgset ner i golvet. Georg tittade ut i fönstret, vägrade möta någons blick. Bill satte sig på golvet med ansiktet i händerna. ”Tom, Gustav” sa David tvekande. Det han nu skulle säga rörde dem båda. ”Vi vet vem det är” David tittade allvarligt på dem båda.

”Helvete heller att det är!” rösten var arg, besviken. Men det hördes att personen trodde på uttalandet David gjort.
Han trodde på att det var Hon.
Hon var den Anonyma.
Rösten hade även fångat Sannas och Dahlias uppmärksamhet. Systrarna kollade på varandra, den ena nervöst, den andra förvånat.
Vad hände nu?
Varför var Han så arg?
Steg hördes.
Fem personer steg in i rummet där Sanna och Dahlia satt. David tittade på dem båda, och sedan på den ena.
”Dahlia, vi måste be dig gå. Du är inte välkommen här längre” sa han med armarna i kors. Sanna gapade med munnen mot sin yngre syster.
Dem trodde det var Hon.
Tom stod sorgset med händerna i fickorna och med blicken ner i golvet.
Han grät.
Stora tårar rann ner för hans kinder.
Den han älskade hade svikit.
Tjejen han kallat sin var en svikare.
Hon var den Anonyma.
Bill stod med armen om sin äldre bror.
Hans blick led.
Gustav gick fram till Sanna, som satt med ett förvånat och sorgset ansiktsutryck. Dahlia reste sig upp ur soffan och en självsäkerhet syntes ur hennes ställning och blick. ”Ni tror det var jag?” frågade hon kort och David nickade. ”Vi tror inte, vi vet” Dahlia nickade kort, gick ut ur rummet och packade ihop sina saker. Mitt emot sitt rum hörde hon gråt.
Tom grät.
Han grät floder.
Han grät högt.
Han grät mycket.
Han var sårad.
Älskade pojke, jag ska visa att det inte var jag.

Kapitel 13

En tågresa.
Tårar.
En natt.
Tårar.
Tre dagar.
Tårar.
Tårar.
Tårar.
Kvällar.
Kvällen.
Kylan.
Den trängde in i henne. Precis som kvällen innan. Sommar natten var kall denna natten med.
Tårarna rann.
Hon var bortkastad.
Sparkad och hatad.
Slagen till marken var hon ensam kvar.
”Det var inte jag” kved hon in i knäna och gungade fram och tillbaka på taket. Hon tittade upp mot natten, tänkte på en viss person. ”Du trodde det var jag” viskade hon upp till stjärnorna. ”Men du har fel” fortsatte hon och följde en stjärna som nu höll på att falla och dö. ”Lilla stjärna, du faller och dör, precis som mig” viskade hon samtidigt som önskningen gick igenom hennes kropp, fyllde världen och gav den fallande stjärnan en uppgift.
Tänk om hon vetat att en kille, 2 år äldre än henne, killen som älskade henne, satt på taket, tittade på samma stjärna och önskade en annan önskan än hennes?
Lilla stjärna på himlen där, gör så jag blir älskad och betrodd här.

”Dahlia, snälla ät något” kvinnan försökte, men Dahlia skakade på huvudet och låg kvar i sängen. Hennes blick var någonstans i taket, men längre upp ändå. Kerstin suckade och gick ut ur sin dotters rum. För första gången sen hennes första dotter föddes grät hon. Första gången på 20 år. Kerstin tog hemtelefonen i handen, slog ett nummer och lät tutandet vandra. En röst svarade, en lugn, glad, överlycklig röst. ”Hej mamma” Kerstin log. En av hennes döttrar mådde åtminstone bra. ”Hej Sanna” svarade Kerstin och samtalet fortskred. Fram till en viss punkt. ”Sanna. Dahlia äter inte” sa Kerstin sorgset och oroligt. På andra sidan luren hörde man hur Sanna suckade och röster hördes i bakgrunden. Kerstin kunde tydligt höra hur Bill försökte få sin bror att le. ”Mamma, hon har inte ätit ordentligt på flera år. Och ingen har kunnat få henne att äta heller” suckade Sanna och det blev tyst i bakgrunden. Både Bill och Tom spetsade öronen och försökte höra samtalet. Dem båda visste att Sanna ljög.
Hade inte hon ljugit ovanligt mycket om sin syster?
”Sanna, du förstår inte” kved Kerstin och Bill och Tom kolade på varandra och Sanna blev kall i kroppen.
Vad var det nu?
Dahlia hade inte ätit ordentligt på flera år ändå, så varför så orolig nu?
”Hon har inte ätit på tre dagar” Sanna blev stel och tappade mobilen. Var det inte så att man dog efter tre dagar utan energi? Dahlia hade alltid druckit, men enligt Kerstin hade hon inte gjort det denna gången. Och man klarade 45 dagar på enbart vatten.
Jo, man dog. Dahlia var nära döden.

”Bill, jag vill att hon ska äta” kved Tom och Bill nickade. Trotts det dem trodde på att Dahlia gjort så älskade Tom fortfarande henne. Men David hade förbjudit att han var i närheten. Och det hade ju faktiskt slutat komma skrikande rubriker från tidningarna. ”Jag vill inte att hon ska dö” grät Tom i sin broders famn. Bill strök Tom över håret.
Tre dagar.
Tre dagar av kaos.
Tre dagar av gråt.
Det var för mycket.

Öronen fylldes av musik.
En dunkande bas.
Magisk text.
Tårarna rann fortfarande, men hon hade växt sig starkare.

Kärleken hjälper men tårarna rinner
På grund utav svaren som man aldrig finner
Förflutna tar över och smärtan finns kvar

Du söker framgångar som aldrig sker
Du kollar upp mot stjärnan om natten och du ber
Du väntar på ett svar men du känner ingenting
Du känner bara plågorna som rör sig runt omkring

Se dig omkring har du funnit din plats?

”Min plats finns vid dig” viskade Dahlia ut när låten tagit slut. Hon reste sig upp ur sängen. Alla motgångar hade givit henne styrka. ”Jag är stark” sa hon till sig själv när en plötsligt yrsel tog tag i henne. Surt gick hon mot toaletten där hon sedan lutade huvudet över toalettstolen och spydde ut syra. Den tomma magen hade inte så mycket till spya att bjuda på, så syra var det bästa den kunde komma med. Dahlia sköljde munnen och kände hur magen vred sig.
Tre dagar.
Tankarna gick i hennes huvud. ”Jag tänker inte dö än” viskade hon till sig själv, reste sig upp och gick ut till köket. Två mackor fyllde snabbt hennes magsäck. Hennes blick gick till brevhögen och ett brev fångade hennes uppmärksamhet. Dahlia slet till sig brevet och rusade in på sitt rum. Med darrande händer öppnade hon brevet, trotts att det inte var till henne. När det var öppet tappade hon det och en check trillade ut med ett brev. Henne ögon följde texten på brevet, och sedan på checken. Beloppet som stod chockade henne.
”Jävla h***” viskade Dahlia, packade snabbt ner brevet i en ryggsäck tillsammans med pengarna hon hade. Hennes steg ledde henne till tågstationen. Pengarna gick in i Tysklands tågtrafiks kassa och hennes röv hamnade på en plats på nästa tåg till Hamburg.
Jag har sanningen hängandes på mina axlar.

Kapitel 14

Natur for förbi. Snabbt och kvickt. Ena sekunden var det träd, nästa visade sig en sjö, i den tredje sekunden var allt borta igen och mörkret i en tunnel tog upp synfältet. Med huvudet lutat på rutan vandrade tankarna långt bort, längre än som var meningen.

”Tom, det var inte jag” mörkret kvävde synen på henne. Allt hon såg var svart. ”Dahlia, gå härifrån” snyftade Tom från sängen och blicken ledde henne till ljudet. Konturerna av sängen började synas, och en figur som låg på den med huvudet ner i kuddarna. ”Tom, snälla” kved Dahlia och tog ett steg framåt, men kom inte långt innan Tom flög upp ur sängen och fram till henne. Han höll fast henne i armarna, tryckte upp henne mot väggen. Dahlia kved till av smärta och hennes huvud dunkade i väggen. ”Var det kul att utnyttja mig för att pressen skulle få sin story?” Toms fråga var sylvass och hans tårar hade försvunnit, kanske hade dem frusit till is, eller ångat bort av hatet? Istället började tårar rinna ner för Dahlias kinder av både smärta och rädsla. Hon fick panik om någon höll fast henne. ”Tom, snälla släpp mig” kved hon med rädsla i rösten, men Toms grepp bara hårdnade. ”Du är ett svin, Dahlia” viskade han argt fram och släppte henne. Med en duns hamnade Dahlia på golvet och Tom satte sig på huk framför henne. Han kupade handen under hennes haka och lyfte upp hennes huvud så han kunde kolla in i hennes tårdränkta ögon. ”Du var perfekt Dahlia. Jag älskar dig” Tom kved.
Han var sårad.
Skadad.
Hans psyke var söndrigt.
Psyket låg i bitar.
”Det var inte jag” kved Dahlia fram och med en hård smäll slog Tom henne på kinden. Chocken och smärtan fick henne att sätta handen för den ömmande kinden och kolla på Tom. Han satt där, handfallen. Hade han verkligen slagit Dahlia? Ja, det hade han. ”Dahlia, jävlar. Förlåt” Tom sträckte fram händerna mot henne, ville hjälpa henne upp, men Dahlia tryckte in sig i hörnet bakom henne. ”Rör mig inte” sa hon med skakande röst och Tom tittade på henne. Han hade skadat henne. Han, den enda kille hon litade på, hade skadat henne. Sakta och försiktigt reste Dahlia sig upp från golvet. Hon gick mot dörren, öppnade den och tog stegen ut. ”Hej då Tom” viskade hon bak till honom innan hon stängde dörren och lämnade en rasande människa bakom sig.

Med ett ryck satte sig Dahlia spikrak i ryggen. Visselpipan ljöd högt och främmande i hennes huvud och hon gnuggade sig i ögonen. Hon strök med fingrarna över kinden där Tom hade slagit henne. Den var inte svullen längre. Tåget hade stannat på perrongen och Dahlia tog sin ryggsäck och började gå mot dörren. Väl ute i friska luften drog hon upp ciggpaketet och en cigg hamnade mellan hennes fingrar innan paketet åkte ner i fickan igen. Ciggen tändes, rök andades in.
Njutning.
”Okey, vart fan ska jag nu?” viskade Dahlia till sig själv och såg sig omkring. Fult av jäktande folk sprang runt på centralen. Små och smidiga tidningspojkar sprang runt med massa tidningar under famnen och delade ut tidningar till alla dem kom åt. ”Vad sägs om en tidning?” en av de blonda tonårspojkarna hade kommit fram till henne och sträckte nu över en tidning till henne. Han var i hennes ålder, längre, muskulös och isblåa ögon. ”Nej tack, det är lugnt” svarade Dahlia och killen nickade och lade tidningen på den andra under armen. ”Skulle jag inte kunna få ditt telefonnummer då?” log han sött med huvudet på sne och när Dahlia nickade drog han fram mobilen och gav den till henne. Hon skrev darrigt ner sitt nummer på mobilen och sparade det i kontaktlistan. ”Vad heter du?” log killen när han fick tillbaka mobilen och Dahlia tog ett djupt andetag. ”Dahlia” svarade hon och killen nickade. ”Vi hörs då” sa han innan han gick därifrån och lämnade Dahlia ensam.

”Bill” kved Tom matt och en stol skrapade i golvet. Bill flög fram på långa steg till sin skadade bror. ”Jag slog henne Bill” snyftade Tom med huvudet mot Bills axel. Först nu hade det verkligen gått upp för honom att han slagit Dahlia. ”Vem har du slagit, Tom?” frågade Bill nervöst samtidigt som han strök broderns rygg. ”Dahlia” viskade Tom fram och Bill blundade. ”Jag vill inte se henne igen, samtidigt som jag så jävla gärna vill ha henne i mina armar” snyftade Tom ännu mera och Bill kollade plågsamt upp i taket. ”Det hon gjorde gör att du aldrig kommer få träffa henne igen Tom” Tvillingarna stod och kramade varandra, krampaktigt, kärleksfullt och behövande. Ingen av dem tänkte på att utanför föll mörkret och dagen förvandlades till en sommarnatt. Ingen av dem visste heller att utanför stod en liten person, med en ryggsäck på axlarna och tittade på dem varje sekund av kramen som pågick.

Dahlia satt lutad mot tegelväggen. Inga moln fanns på himlen, vilket gjorde att natten blev kall. Det var som om månen sög upp all värme marken fått under dagen. Hon drog hooden närmare kroppen, försökte dölja sig själv inne i den. Hon blundade och gungade fram och tillbaka.
Allt hon såg var Honom.
Ängeln.
Den räddande ängeln.
Den utan vingar.
”Du var den räddande ängeln jag alltid väntat på” viskade hon med tårar rinnandes ner för hennes kinder. Hon satt med armarna om knäna, som var tryckta hårt mot bröstet. ”Men du svek mig” kved hon igen och la sig ner på asfalten med ryggsäcken som kudde. Kylan trängde in i henne, stenar gjorde märken på hennes kropp. Nattens ljud störde henne och ingen av personerna innanför grindarna visste att hon låg därute.

Inne i ett mörkt rum låg en kille med blicken upp i det mörka taket. Framför hans ögon speglades syner på Han och Hon.
Tillsammans.
Han hade varit lycklig.
Hon hade varit lycklig.
”Du var lycklig med henne bror” suckade Bill och la sig på sidan med huvudet mot handen och med armbågen vilandes i sängen. Han kollade ut genom fönstret och upp på månen.
Inga moln.
Ingen värme.
Med huvudet vänt mot månen vandrade han in i drömmarnas värld, och samtidigt gjorde även Dahlia det och samtidigt sjönk de båda in i oroliga sömnar.

Kapitel 15

Fågelkvitter.
Solsken.
Ögon öppnades, synen fylldes av asfalt. Lukten av morgon och ljudet av en bil som startade innanför grindarna fyllde hennes sinnen. Dahlia satte sig upp, med smärta i kroppen. Mängder av blåmärken täckte högra sidan av henne kropp efter att ha legat på hård asfalt hela natten. Grindarna öppnades och en svart Toyota körde ut. Den stannade tvärt och förardörren öppnades. Personen som hade kört steg ut och tittade på henne. ”Dahlia, vad fan gör du här?” frågade personen med både ilska och nervositet i rösten. Han ville inte ha ut mer skvaller i tidningarna. Dahlia tog sig om huvudet, som värkte och gjorde ont i en sprängande huvudvärk. Personen gick fram till henne, stannade bara några centimeter ifrån henne och kollade ner på henne. Dahlia reste sig långsamt med ryggsäcken i högra handen. Skavsår och lite blod täckte den efter nattens sovplats. Hennes längd var inget att jämföras med honom. Hon var kortare, smalare, klenare, helt enkelt mindre på alla sätt och vis. Ilskan puttrade i henne, ilskan som inte hade visat sig på ett tag, den ilskan var väl välkommen i detta tillfället. ”Vad jag gör här angår dig inte när du är ensam” hennes röst var som stickande knivar. Det var en röst man inte vågade säga emot.
Trotts rädslan han plötsligt kände hindrade inget honom.
”Du får inte vara här” sa han argt och tog tag i hennes vänstra överarm, som för att putta in henne i tegelväggen hon sovit mot. Dahlia släppte ryggsäcken hon hade i handen och ryckte bort hans hand från hennes kropp. ”Jag går vart jag vill, du kan inte hindra mig” hennes ögon var svarta. Dem hade ändrat färg. Hennes humör speglades igenom hennes ögon, den gröna färgen syntes inte ens längre. ”Vad har du i ryggsäcken?” frågade han, som för att vända allt och han böjde sig ner och tog upp den. Han förväntade sig att hon skulle hindra honom, ta tillbaka den och gömma innerhållet, men lugnt lät hon honom plocka upp den, öppna dragkedjan, rota bland kläder och plånbok tills han hittade ett brev. Han kollade på adressen och namnet. ”Va fan är det här?” frågade han stumt och öppnade darrigt brevet. Hans ögon gick direkt till pappret där beloppet stod, sedan till brevet som var fyllt av bokstäver.
Meningarna skrek åt honom.
Orden var perfekt skrivna.
Meningen med brevet gjorde allt klart.
Alla knutar löstes upp.
Han förstod precis.
”Kom, du ska med in” sa han beslutsamt, tog tag i hennes arm och drog henne efter sig. Han halvsprang in i byggnaden och släpade henne efter sig. ”David?!” skrek han högt samtidigt som han slängde av sig skorna och lämnade Dahlia vid dörren. Steg hördes, röster som skrek och sedan steg som kom mot henne. ”Vad fan gör den här?” frågade Sanna spydigt när hon såg sin lillasyster stå vid dörren med ryggsäcken i handen. Gustav la armen om hennes midja och det syntes som om Tom ville gråta.
Allt han kollade på var henne.
Hon som hade svikit honom.
Hon som han ville ha tillbaka.
Hon som han hatade.
”David, du måste se det här” David tog emot ett brev, läste allt som stod och sedan stirrade han på Dahlia. ”Tack Georg. Det var bra att du hittade henne” sa David lugnt och gav brevet till Bill. Bills ögon gick fram och tillbaka över raderna. Hans mun fick ett större och större gap ju längre han kom.

Kära Sanna!

Det är med djup tacksamhet vi nu ger dig din belöning för vad du givit oss. Din lek med Gustav gav resultat och det du skickat till oss har blivit väl använt i våra tidningar, som du säkert sett. Vi hoppas du inte blir påkommen, för om några månader vill vi ha din hjälp igen. Du ska fortsätta spela Gustavs flickvän, spela din otroliga teater för han och alla andra och ge oss mer skvaller. För detta får dem en otrolig summa av oss som du sedan kan göra vad du vill med. Du har redan nu fått din belöning, insatt på ditt konto, och även en bonus. Att Tom hade en flickvän, som dessutom såg ut att vara minderårig var guld värt. Så nu tackar vi för denna gången, och hoppas för god lycka och tur för nästa!

Med vänliga hälsningar Bild-redaktörerna.

Bills ögon vandrade vidare till en kopierad faktura. Summan som stod på pappret fick honom att flämta. ”Hur fan kan du ha fått 30.000 för att skvallra om oss?” frågade han argt med blicken på Sanna. Sannas spydiga blick förvandlades snabbt till rädsla.
Hon hade blivit påkommen.
Gustavs arm blev slapp, och gled av Sannas höft. ”Vad menar du Bill?” frågade Gustav med sårad röst och Tom stirrade på sin bror. ”Jag menar att det är Sanna som skvallrat om oss, inte Dahlia” Bills blick vilade argt på Sanna, som sjönk djupare och djupare ner i självförtroendet. ”Så Dahlia har inget med det att göra?” frågade Tom försiktigt och med hoppfull röst och Bill skakade på huvudet. Tom vände huvudet mot Dahlia, tittade på henne uppifrån och ner, såg den skadade handen och försökte fånga hennes blick. Men Dahlias ögon var bara på Sanna. ”Du är ett svin, Sanna” viskade Dahlia och Sanna kollade på sin yngre syster. ”Nej” viskade Sanna och skakade på huvudet. ”Jag vill att du ska ut” hördes Gustav röst plötsligt och hans blick vilade på Sanna. Hans ögon var både sorgsna och arga.
Han hade blivit sårad.
På samma sätt som Tom.
Dem var sårade kattungar.
”Får jag ta mina saker?” frågade Sanna nedstämt men Gustav skakade på huvudet. ”Nej, du ska ut. Där är dörren” Gustav puttade henne mot den och med tårar i ögonen tog Sanna på sig skorna och försvann ut genom dörren.
Ingen av dem visste att hon aldrig mer skulle dyka upp.
Att hon var helt borta.

”Dahlia, vi ber om ursäkt. Men det verkade bara vara så självklart att det var du i och med att det började när du kom” David hade sitt ursäktnings tal i köket. Dahlia satt med handen i en sjukvårdares händer som baddade den med sprit så såren inte skulle bli infekterade. De hade varit djupare än vad någon trott. Hur kunde en natt på asfalt skada så mycket? ”Du tänkte aldrig på att jag praktiskt taget blev medtvingad hit?” frågade hon spydigt, hatet puttrade ännu inom henne. Hon totalignorerade Tom, som satt med en sårad blick riktad mot henne. ”Nej, tyvärr inte” suckade David och följde sjukvårdarens händer som nu virade ett bandage runt Dahlias hand. ”Synd” Dahlia reste sig upp och stolen skrapade i golvet. På axeln vilade hennes ryggsäck och hon tog ett steg mot dörren när en hand lades på hennes axel. ”Snälla, Dahlia. Stanna” kved en röst och Dahlia vände sig om. Hennes ögon var svarta och känslokalla.
Hennes mur var rest.
Muren ingen kunde tränga igenom.
Muren som skyddade hennes psyke.
Tegelmuren ingen kunde hitta ett hål i.
Den hade blivit rest från ingenstans för att skydda henne.
”Nej Tom” sa hon kort och kollade in i hans skadade ögon.
En sårad själ.
Blödande.
Skadad.
Sårig.
Förtvivlad.
Nästan död.
Den skulle dö lite till.
”Snälla” kved Tom återigen, beroende av att hon skulle stanna.
Allt berodde på henne.
”Du slog mig” muren höll på att vekna inom henne vid minnet av slaget hon fått på kinden av honom. Hennes ögon glimtade till.
Sorg.
Saknad.
Saknaden efter en famn att ligga i.
Hans famn.
Ängelns famn.
”Du skadade mig” viskade hon och Tom lät blicken falla i golvet. Hans ben vek sig och knäna träffade golvet. Han bytta ställning och satt med knäna tryckta mot bröstet och armarna om benen.
Hans ansikte var gömt.
Hans kropp skakade.
Med snabba steg var Dahlia vid dörren.
På några sekunder var skorna på.
Handtaget trycktes ner.
Ren luft fyllde hennes lungor.
En tår rann för hennes kind.
Miljoner tårar rann ner för Toms.
Dörröppningen var sedan tom.
Hon var borta.
Hon var försvunnen.
Han var nu en fallen ängel.
Ängeln som räddat henne.

This is the way that we love,
Like it is forever.
Then live the rest of our life's
But not together.


Kapitel 16

Tider kommer då en vändpunkt kommer. Det är tider då man måste inse vad man ger sig in på. Det är vändpunkten som kommer förändra ens liv. Det är då viljan kommer och man blir villig att kämpa.
”Bara uppåt kvar att falla” sa en vän en gång. Sinnena tog det till sig. Psyket började bearbeta händelserna. Och med rätt personer kan allt hända. Vändpunkten kan betyda lycka. Men trotts lyckan kommer skit återigen. Men du ska bara fall uppåt. Bli den personen som tänker positivt. Bli den personen som tar alla dagar som dem kommer. Ta inte några planeringar. Släng alla papper. Det är dagen du ska leva ut, inte livet. Det är sekunden du har framför dig du ska överleva, dagen som kommer imorgon är inte framme än. Sluta falla neråt och börja falla uppåt. Hitta personerna som tänker som dig och dumpa dem andra. Hitta personerna med samma hat, samma styrka, samma lycka och samma sinnen. Bryt mot reglerna. Livet leker med dig. Se till att leka tillbaka.

Barnaskrik, en lampa i taket, ett vitt rum. En skrikande sak i famnen. Vändpunkten.

Vändpunkten är något bra. Den ska du välkomna. Tro på hoppet, tro på dig själv. Du är bäst, du äger ditt liv. Det är dig det beror på. Ta ut vreden på alla andra, håll ditt kära i famnen.

Barnafötter som tassar, en söt liten röst som lär sig prata. En kropp som växer upp.

Din uppväxt kanske inte var bra. Du kanske inte trivs. Lär dig hata, lär dig slåss. Rättigheterna är dina. Skit i lagar, skit i människor. Straffa dem du inte gillar. Straffa dem du lärt dig hata.

Slagen for över kropparna. Hon hade blivit starkare. Hatet speglade ut. Hon var ingen att bråka med. Ingen vågade längre skada henne.
Hon var ilska.
Hon var hat.
Hon var sten.

You better get up out the way,
Tomorrow we'll rise so we fight today,
And no, I don't give a fuck what you think and say

We are strong
We don't belong
Born in this world as it all falls apart
I see the children in the rain
like the parade before the pain
I see the love, I see the hate,
I hear the hate in all your words.

We will fight or we will fall
Till the angels save us all


Vårsolens strålar värmde upp kärlen i marken. Vårens första dagar tog sin början och fyra vårar hade redan passerat. På de olika platserna av parken fanns olika sortens människor. Stora, små, mindre och större. Spadar och spannar hade blivit framdragna och lerslott byggdes i gräsen. Sandlådan var ännu inte bruklig. En blond flicka, en fyraåring, hade sin mammas vakande ögon på sig varje sekund.
Flickan var sin mammas ögonsten.
Flickan var mammans andra ängel.
”Maya, glöm inte att i ska äta snart” ropade Hon och log mot dottern som nu sprang runt och jagade vårens första fjäril. Ett glatt leende prydde läpparna och de blonda lockarna flög om axlarna.

Den rösten. Rösten hade inte träffat trumhinnorna på flera år. Ögonen landade på en kvinna med svart hår och lite förstora jeans. Hennes blick var riktad mot en fyraåring som sprang efter en fjäril. Hans fötter ledde honom mot henne, mot kvinnan med rösten. ”Dahlia?” frågade han nervöst och hennes ansikte vändes mot honom. ”Tom?” hennes kropp lyfte från parkbänken och hon stod nu upp mitt emot honom. ”Jävlar, det är du” viskade Tom och granskade henne.
Känslorna har skjutit undan dök upp.
Sorgen kom tillbaka.
Minnena fyllde honom.
”Hur är det?” frågade han nervöst och Dahlia kastade ett öga på fyraåringen som nu låg i gräset. Fjärilen hade landat på ett grässtrå och fyraåringen låg med huvudet i händerna och armbågarna vilandes i gräset och kollade på den. ”Jodå, det är okey” svarade Dahlia och vände blicken till Tom. Hans blick var nu på fyraåringen. Han fastnade för hennes blonda lockar, hennes kroppsbyggnad och hela henne. ”Vem är det?” frågade han andlöst och Dahlia vände återigen blicken mot Maya. ”Det är Maya, min dotter” hon bet sig i läppen och gick fram mot Maya. ”Mamma, hur många fjärilar finns det?” frågade flickan och följde fjärilen med blicken när den flög iväg. ”Jag vet inte” log Dahlia och lyfte upp henne. ”Jag är ensamstående, Tom” sa hon och Tom nickade. ”Lämnade farsan dig?” frågade han, sårad över att hon haft en efter honom. Men Dahlia skakade på huvudet. ”Nej, jag lämnade honom gråtandes och sittandes i fosterställning när han inte kunde få mig tillbaka” svarade hon och Tom slutade andas. Han stirrade på Maya, som lekte med Dahlias hår, inspekterade och vände och vred på slingan hon hade i handen. ”Är hon min?” frågade han andlöst och Dahlia nickade långsamt. ”Jag blev gravid den dagen då du var så försiktig” viskade hon svagt och Tom sträckte fram handen mot Maya. Det var som om fyraåringen märkte först nu att han stod där, mittemot honom och samtalade med hennes moder. Fyraåringens gröna ögon vandrade över Toms ansikte och vidare ner till hans framsträckta hand. ”Är du en snäll farbror?” frågade fyraåringen och Tom nickade långsamt. ”Maya, det här är din pappa” sa Dahlia och Maya vände huvudet på sne och kollade på Tom. ”Han ser ut som en snäll pappa” hennes hand slog Toms, som i en High-five och hon skrattade till lite. ”Han är snäll, men kan du inte springa iväg och leka lite så vi kan prata?” frågade Dahlia och pussade fyraåringens kind. Maya nickade och blev nedsatt på marken innan hon sprang iväg. Både Tom och Dahlia kollade efter henne när hon satte sig i lekplatsen och gjorde sandkakor. ”Hur är det med din syster?” frågade Tom, fortfarande med blicken på Maya. Dahlia suckade och vände ögonen och kollade på Tom. ”Hon är borta. Hon har varit borta i fyra år nu” svarade hon och Tom nickade. Dem stod tysta och kollade på varandra.
Känslorna hängde i luften.
Sorgen suddades ut.
Ett tyst samtal utspelades.
Dahlias kropp nära Toms.
Toms armar om Dahlias kropp.
”Jag vill ha dig i mitt liv igen” viskade Dahlia mot hans bröst och Tom kysste hennes hjässa. ”Släpp in mig” viskade Tom tillbaka och Dahlia andades in hans lukt.
En av vårens första vårdag.
Fyra år hade gått.
Fyra år av ensamhet.
Två själar bryts samman.
Vårdagen får dem att bli hela.
Den fallne ängeln var inte fallen längre.
Han var en resande ängel.
En flygande.
Han var en hel ängel.
Han var ängeln som gjorde Henne hel.


Epiolog

”Mamma, kolla! Det snöar” dörren öppnades och en fyraårings fötter tassade på altanen. Fyraåringen tittade upp mot himlen och en snöflinga landade på hennes näsa. Hon räckte ut tungan och fångade snöflingorna på den. Steg hördes och hennes pappa ställde sig i dörröppningen. Hans leende var svagt, men det var ändå ett leende. Det var ett halvårsen han fick reda på att han var pappa. Ett halvår han såg sin dotter för första gången.
Hon var fyra år.
Fyra år utan henne.
Fyra år utan Henne.
Två henne.
Henne och Henne.
Hans älskade ställde sig bakom honom. Hon var inte rädd, inte för honom.
Hon viskade att maten var klar och han nickade, fortfarande med ögonen på sin dotter.
En bil hördes, den stannade och dörren till förarsätet, passagerarsätet och baksätet öppnades. Tre figurer steg ur och dem stannade när dem såg den lekfulla fyraåringen som dansade runt på altanen med de blonda lockarna flygandes över axlarna. Ögonen var stänga och armarna utslagna.
Lycka.
Kärlek.
Lättnad.
Lite sorg.
Alla kände sig dumma utom Hon.
Dem hade skyllt på henne.
Ingen hade trott henne.
Fören hon kom med bevis.
Bevis mot sin syster.
Hennes syster var nu borta.
Borta Någonstans där ingen visste.
Lycka.
Kärlek.
Lättnad.
Människorna hälsade på varandra.
Fyraåringen dansade runt.
Jul.
Lycka.
Inga mer motgångar.
Fyraåringen sprang fram och sträckte upp armarna mot sin fader.
”Pappa? Är du glad nu?” frågade fyraåringen, precis som om hon visste att han lidit i fyra år utan Henne.
Utan fyraåringens mamma.
Fadern lyfte upp fyraåringen.
Han tittade på Henne.
Hans blick gick mot fyraåringens ögon.
Han log.
”Ja, jag är glad”

kan ni se tom som pappa ?? :)

här får ni se hur tom egentligen sjunger... han sjunger inte så bra som han säger att han gör ;)

tjoo på er alla th fans !!
detta är första inlägget och har precis fixat en design. orka inte satsa just nu så det blev en liten enkel, fixar ny senare ;) här kommer en skit gullig video på tom !! :D